en berättelse, (sann) Alternativ

[amaira]

Några gånger om året hälsar vi på Hjärteväns farbror. En underbart rar man på några år över åttio.
Att sitta och lyssna när han berättar om episoder ur sitt liv – wow!
Hela sitt liv har han bott där uppe runt Härjedalstrakten. Hjärteväns farfamilj kommer därifrån sedan flera generationer.

F är snickare till yrket, finsnickare, men bor man i Norrland får man ta de jobb som finns, och det har blivit en hel del olika arbeten genom åren, förutom beredskapstidens strapatser.
Klimatet har ju förändrats och blivit mildare överlag – hur kallt det kunde vara ”förr” har jag svårt att föreställa mig.

Vintern 1939 jobbade F med att krossa träkol, till gengasbränsle. Sex kilometer cyklade han till jobbet varje morgon, och samma sträcka hem igen på kvällen, och kallt var det.
Att cykla i kylan var inte lätt. Hur han än smorde navet så gick det tungt, minsta motlut så tog det stopp. Symaskinsolja fungerade bäst att använda.
Runt hela ansiktet – utom ögonen – virade han halsdukar. När han kom fram brukade det hänga en istapp långt ner på bröstet på honom, nerifrån ansiktet.

En dag var det extra tungt att cykla. Ja, för att inte säga omöjligt. Det var nog mest till att släpa cykeln med sig. Eftersom det var extra kallt såg han till att komma iväg tidigt. Han åkte hemifrån vid halv sextiden, och var framme vid sju då de började jobbet.
Vid niotiden hade de sin första rast, då de satt inomhus och åt. Då ringde telefonen, och följande samtal utspelade sig:
”Arbetar grabbarna idag?”
”Javisst”
”Skicka genast hem dem! Termometern visar femtiotre minusgrader, de får inte arbeta idag!”
Så det var till att släpa hem cykeln igen…




Femtiotre minus … för mig är det ofattbart.
Och något ”skolk” finns inte ens med i berättelsen.
Inte heller några förfrusna kroppsdelar.
”Jag kan inte minnas att jag någonsin frusit om fötterna” svarar F på en av mina frågor.
De hade rejäla skodon av sånhär pressad filt.


Femtiotre minus. -53 C.
”Varför gick du inte, istället för att gå och släpa cykeln?” undrade jag också.
”Ja, man hoppades väl på att det skulle vara lite mildare på hemvägen…”

Ja, det är mycket jag inte vet, men numera vet jag i alla fall att det inte fungerar att cykla när det är riktigt kallt!


Även här i Stockholmstrakten var det ju kallt på 40-talet! Neråt fyrtio minusgrader ibland. Det har jag aldrig upplevt! Kanske minus 22 som kallast, och det var läge sedan det med.
Vintern –79 blev det minus trettio en gång, men då var jag i USA, så då var jag inte med.

(edit: vintern (69) -70 ska det vara!)

[Pirum]

Jag snappade upp detta för några år sedan, på ett norskt forum, det är aningen on-topic så jag klistrar in det här :

(Jag är själv väldigt försiktig av mig numera, och skulle säkert skydda mina barn med cykelhjälmar, etc, men trots att 70-talet var väldigt mycket "goda intentioner" så var säkerheten ofta inte så prioriterad som den är idag. Vi åkte i bilar utan bälte, ofta alldeles för många dessutom, det skulle jag inte vilja göra idag)

(Vilmo, VG debatt, 27.08.03)
I følge dagens lovgivere og byråkrater skulle de av oss som var barn på 40, 50, 60 ja til og med tidlig på 70-tallet ikke ha overlevd. Våre babysenger var malt med bly-basert maling. Vi hadde ingen barnesikring på medisinflasker, dører eller skap og når vi syklet hadde ingen av oss hjelmer.

Som barn kjørte vi i biler uten sikkerhetsbelte eller airbag. Og det å sitte bakpå et lasteplan en varm sommerdag var alltid en spesiell nytelse. Vi drakk vann fra hageslangen og ikke fra flasker. Skrekk og gru!

Vi spiste brød med smør på, drakk brus med sukker i, men ble aldri overvektig fordi vi alltid var ute å lekte. Vi delte gjerne en brus mellom oss og drakk fra samme flaske uten at noen faktisk døde av det.

Vi brukte timer på å bygge Ola-kjærrer av skrap og ingenting og raste av gårde nedover bakken bare for å finne ut at vi hadde glemt å lage bremser. Etter noen turer ut i bushen lærte vi å løse problemet. Vi dro hjemmefra tidlig om morgenen for å leke hele dagen og var tilbake når gatelysene ble tent. Ingen hadde mulighet til å få tak i oss i løpet av dagen. Ingen mobiltelefon. Utenkelig!!

Vi hadde ikke Playstation, Nintendo, X-Box, ingen tv-spill i det hele tatt, ikke 99 kanaler på TV, ingen videofilmer, ikke surround lyd, mobiltelefoner, hjemme PC eller praterom på Internett.
Vi hadde venner! Vi gikk ut og fant dem!

Vi falt ned fra trær, skar oss, brakk bein og armer, slo ut tenner, men ingen ble saksøkt etter disse uhellene. Det var uhell. Ingen andre kunne beskyldes - unntatt oss. Husker du uhell? Vi sloss, ble gule og blå og lærte å komme over det.

Vi fant på leker med pinner og tennisballer og spiste mark. Til tross for advarsler var det ikke mange øynene som ramlet ut og ikke levde markene inni oss for alltid. Vi syklet eller gikk hjem til hverandre, banket på døra, gikk bare inn og blandet oss i samtalen.

Noen elever var ikke så lure som andre så de dumpet og måtte gå et år om igjen. Fryktelig!!

Denne generasjonen har fostret noen av mest risikovillige, de beste problemløsere og investorer noensinne. De siste 50 år har vært en eksplosjon av nyskaping og nye ideer. Vi hadde frihet, tabber, suksess og ansvar og vi lærte og forholde oss til det alt sammen.
<>
På min tid konstruerte vi trampolinene selv. Vi sneik oss inn på nærmeste skraphandler og fiksa lang og seig gummi. Presenningen som lå over vedstabelen egna seg godt til duk. Fantastisk sprett selv om rekylen sjelden var vertikal. Som oftest føyk vi sidelengs ut i naturen der en solid granlegg stanset ferden.
<>
Barn i dag skal ikke utsettes for høyere fall en at de er pedagogiske (:-))? Barna vasker på seg mollusker, eksem og astma.
I mitt ferieparadis i Bunnefjorden på 60 tallet gikk kloakken rett ut i fjorden. Vi spøy og dreit den første uka, men deretter tålte vi alt. Har ikke vært magesjuk siden ultimo 69.
<>
Vet du hva jeg hater mest av alt? Jo, ordet KVALITETSTID??? Hva fanden er det? Jeg tror at barn i dag blir stressa av alle aktiviteter de må være med på for at foreldrene ikke skal få så dårlig samvittighet. TID er undervurdert i dagens samfunn. Bruk tid med barna (også voksne) og ikke fyll denne tiden med noe. Bare vær sammen å la tiden gå.

Ber om ursäkta för norskan, men jag menar att nordiskt kulturellt utbyte bör utökas Ola-kjærrer är exempelvis lådbilar. Mark = mask, men det framgår väl:)

Även om ovanstående är humoristiskt skrivet, så har det en ton av allvar. Jag har aldrig satt min fot i en fritidsgård (70-talist). Min far tillbringade hela sommarloven, i princip, i en en-rums sommarstuga, givetvis utan TV. Han och hans kamrater hade aldrig tråkigt. Åtminstone inte så tråkigt att de behövde ställa till med sattyg. Har man tråkigt får man väl hitta på något. Konstigt nog verkar det svårare i en stad än ute på llandet. Kanske är det asfalten och betongen som inverkar deprimerande på barns fantasi?
Själv är jag glad att jag växte upp "i spenaten" och inte i den asfaltshåla där jag numera bor mestadels.