CITAT (Flamingon - växtgalning @ 23-11-2005, 10:08)
blir man hängd om man talar om att man är stolt ormägare?
Inte av mig i alla fall
.
Inte heller om/när du matar ormen med möss.
Däremot hänger jag dig, om du inte tar hand om musen som den levande varelse den är,
innan den hamnar i ormens gap!
Den är visserligen mat, även i naturen (eller framför allt i naturen), men det betyder inte att den inte
också är en levande varelse som dessutom är ganska högt stående. Den är ett däggdjur, och har lite mer hjärna än "bara reptilhjärna".
De är inte stora, mössen, och då är det lätt att "glömma bort" (eller aldrig ta reda på) dess kvaliteter; tillgivenhet, lekfullhet, och sociala förmågor.
Det är inte omöjligt att lära möss en del konster, och de blir snabbt
personligt tillgivna sina ägare/skötare.
Nä, de är inte stora till storleken, men de är inte mindre
djur för det!
Jag tycker de är bedårande,
jag är
bedårad.
Något jag har varit hela mitt liv, av just möss.
De har en del nackdelar, som husdjur. Den största nackdelen är att hanarna luktar. Inte i sig själva, men deras urin luktar starkt, för de markerar sina revir på det viset.
Ska man ha en (minst två givetvis!) mus som sällskapsdjur, ska man absolut ha honor!
Den andra nackdelen är att de är fenomenala på att rymma ur sina burar om man inte är noga. Fast det har jag aldrig haft problem med, och jag har dessutom "öppna burar".
Sedan "pysslar" de gärna nattetid, och de kan gnaga och prassla och låta. Är man känsllig kan det vara störande.
I övrigt hör de till de trevligaste smådjur man kan ha som husdjur!
Ormar tycker jag OM!
Mycket vackra och fascinerande djur.
Och ormar äter. Möss.
Jag har varit med några gånger (för lääänge sedan) när en vän till en vän matade sina ormar med möss. Vilken sorts orm minns jag inte, men det var en giftorm och en "ihjäl-kramar-orm".
Det var inte alls hemskt! Det gick så himla
fort.
Kram-ormen var blixtsnabb, ögat hann inte med: blixtsnabb attack - knut på sig själv runt musens rygg - över.
Giftormen högg, och så var det över. Det gick verkligen snabbt.
Är det så varje gång, så är det fullkomligt okej för mig.
Då är katter värre!
Är katten riktigt riktigt hungrig, då går det fort, men det är inte alls som den har så bråttom, utan gillar "katt-och-råtta"-lekar, och det är inte kul...
Är katten mätt, så jagar den ändå, men inte för att döda utan för att "leka", den släpper inte sitt byte, men dödar inte heller. Katternas klor är sylvassa, och de bollar och kastar iväg, låtsas "titta bort" så musen försöker rymma, och fångar in den igen.
Så Oldwolfie ... var inte orolig, du får ingen mus från mitt håll! Jag tror inte på att det går att lita på att en katt inte skadar en mus.
Det sitter för hårt i generna.
Idag (och i går kväll) har jag lekt med Figaro. Han är för härlig, han vill "åka hiss"!
Då ska han upp i min hand, från buren. Och så ska jag lyfta över honom till bordet.
Där vänder han sig om i min hand, och så ska jag lyfta tillbaka honom in i buren.
Där vänder han sig om i handen och så ska jag lyfta tillbaka honom till bordet.
Så där kan han hålla på en femton gånger, precis som ett litet barn
, det "kittlar så skönt i kistan"
Ibland går han ner i buren, ibland ner på bordet, men bara för att vända och hoppa upp i handen igen för att få "åka hiss".
Dom är goa, de små musarna.
Tillåt mig presentera - dadadadamm-, Figaro!
22-11-2005, 14:25
