CITAT (kerstin z5-6 @ 04-12-2005, 18:10)
Ja, man är sjuk, och tankarna är instängda.Man är även mycket arg.
Arg på livet , sig själv ,kanske på andra med.
Naturligtvis är man inte hjälpt av att" HÖRA" att man är självisk -men kanske av att få VETA att det finns människor som bryr sig om, ifall man lever eller dör ?
Men handlingen i sig är ändå ,djupt självisk och egocentrerad.
Inte sällan mår de anhöriga -särskilt barn, så dåligt av en förälders självmord, att de väljer samma "problemlösningsmetod" som vuxna .
"Det är förbjudet för föräldrar med små barn att ta livet av sig" -skrev en författare -jag håller med
(och NEJ , jag menar inte att det ska stiftas några lagar om det -mer ett filosofiskt inlägg)
Här ska man vara mycket försiktig, om man vill uttrycka en annan sorts tankar ... om man inte vill bli "stämplad" som oempatisk och totalt oförstående.
Ändå tassar jag in, fast jag nog borde låta bli.
Jag håller med dig Kerstin!
Jag håller med dig Farbror Blå, Netaave, m.fl.
... och så "ser jag tydligen med förakt" på psykiskt sjuka människor...
???
Eller ???
Eller ser jag med förakt på människor som har psykisk SMÄRTA?? (utan att vara "sjuka")
??
Ja, slutsaterna är redan dragna, så jag säger inget mer om det, inte mer än: Varsågoda, jag bjuder.
(JAG vet i alla fall själv var jag står)
Inte heller tänker jag skriva om
mina egna erfarenheter - för jag har sådana jag med, tro det den som vill, och det är erfarenheter som räcker till en bok eller två.
Jag tänker inte skriva om dem, för de berör inte bara mig.
Varför måste det bli "två läger"?
Visst finns det olika vinklar att se från? UTAN att det behöver klankas ner på den som ser från annan vinkel?
Man KAN se "inifrån" (med smärtan) och man kan se "utifrån" (
utan smärtan). Båda synsätten BEHÖVS!
Att som anhörig vara den som ska hjälpa ... kan många gånger vara mer svårt än möjligt. Man står helt enkelt "
för nära"! Det berör en själv för mycket.
Gäller i alla fall ABSOLUT psykisk
sjukdom, som kräver läkarvård på samma vis som en öroninflammation...
Och de som tar livet av sig, ÄR psykisk sjuka, eller?
Ni jämför med cancer. Okej.
Men skulle någon TRO sig kunna bota någon med cancer, genom att "älska" och "bry-sig-om" denna frisk?
Ååh, det är så mycket olika "komponenter" invävda i den här tråden, jag tror jag slutar här.
Ville bara säga min åsikt. Vill inte lämna "er andra oempatiska" utlämnade i kylan.

till ALLA