Jag "skäms" en smula, jag har inte läst här, eller något annat inlägg omkring detta, så jag har inget vetat förrän nu.
Så fruktansvärt hemskt!
Önskar så att jag kunde göra något som hjälpte, så har jag inte ens orden ...
Det finns nog inga ord, jag vet inga. Utom dem som du skrev själv.
Du skriver så oerhört bra, så gripande, så ärligt ur hjärtat.
Tusen kramar skickar jag dig, att plocka fram vid behov, om du vill.
Det enda råd jag kan ge, som jag själv vet "hjälper" (om man
kan prata om "hjälper" i en sådan här situation), är SKRIV! Fortsätt skriv.