|
Jag missunnar inte tsunamioffren och deras anhöriga ett minnesprogram i TV. Det var ju en fasansfull händelse. Men vill alla ha det?
Och kommer det ett Gudrun-special och ett specialprogram för alla som förlorat anhöriga i olyckor - som bara blivit en litan notis i tidningen - eller i sjukdomar av olika slag under året? Knappast.
Var ska man dra gränsen? Vid 100 omkomna svenskar eller?
Jag känner mig väldigt tveksam till en heldag om tsunamin. Det är cyniskt på något sätt. Och mår verkligen alla anhöriga bra av detta?
Efter Estonias förlisning vet jag, hur en gammal dam (vän till min mor), som förlorade sin dotter, svärson och deras tioåriga tvillingpojkar, plågades av att hon aldrig fick försöka gå vidare. Alla sår revs upp hela tiden eftersom det var så mycket prat om bärgning osv.
Hon menade, att en minneshögtid som familjen hade var det viktiga för henne, och att all annan uppmärksamhet i medierna bara blev en fruktansvärd plåga.
Vad tycker ni? Det finns ju också så många andra tragedier i världen som behöver uppmärksamhet. Ta alla aidsbarn i Afrika t.ex. Och jordbävningen Pakistan. Osv, osv.
|
Tsunamispecial
25-12-2005, 23:53
