Tsunamispecial Alternativ

[Margaretha]

Jag missunnar inte tsunamioffren och deras anhöriga ett minnesprogram i TV. Det var ju en fasansfull händelse. Men vill alla ha det?

Och kommer det ett Gudrun-special och ett specialprogram för alla som förlorat anhöriga i olyckor - som bara blivit en litan notis i tidningen - eller i sjukdomar av olika slag under året? Knappast.

Var ska man dra gränsen? Vid 100 omkomna svenskar eller?

Jag känner mig väldigt tveksam till en heldag om tsunamin. Det är cyniskt på något sätt. Och mår verkligen alla anhöriga bra av detta?

Efter Estonias förlisning vet jag, hur en gammal dam (vän till min mor), som förlorade sin dotter, svärson och deras tioåriga tvillingpojkar, plågades av att hon aldrig fick försöka gå vidare. Alla sår revs upp hela tiden eftersom det var så mycket prat om bärgning osv.
Hon menade, att en minneshögtid som familjen hade var det viktiga för henne, och att all annan uppmärksamhet i medierna bara blev en fruktansvärd plåga.

Vad tycker ni? Det finns ju också så många andra tragedier i världen som behöver uppmärksamhet. Ta alla aidsbarn i Afrika t.ex. Och jordbävningen Pakistan. Osv, osv.

[Margaretha]

Om alla vill ha det?varför den frågan? den frågan kommer ju alldrig upp i andra fall, jag tycker att det var viktigt att ALLA våra politiska ledare oavsätt parti var med på minnesdagen.

Nej, de anhöriga som aldrig hörs - kanske inte orkar - har ingen "rösträtt".

Ett minnesprogram på en timme hade varit en naturlig sak eftersom så många svenskar var drabbade, att visa bilder från minnesceremonierna i nyheterna kändes också naturligt, men allt spekulerande i risker osv.

Tittade inte, inte på grund av att jag inte känner med de drabbade, men tycker helt enkelt att det blivit för mycket spekulerande.

Dessvärre är det riskfyllt att leva. Inget är självklart, varken att ett nyfött barn ska vara friskt eller att du och jag ska få ha det bra i alla tider. Kämpar själv med en livshotande sjukdom och tycker att jag fått perspektiv på en del saker genom detta.

Läste idag ett inlägg av en samhällforskare som skrev att man i vårt land omvandlat "en global naturkatastrof till ett nationellt mediedrama med utredare, ministrar och statsvetare i huvudrollerna" och att det blivit så kan man väl ha delade meningar om, UTAN att på något sätt frånta människor deras självklara rätt att sörja och bearbeta sina trauman - ALLA på sitt sätt - och att respekteras för det.