Att ta seden dit man kommer...., Ska man det? Alternativ

[netaave]

Ämnet berördes i muslimtråden, men är det så självklart att man ska ta seden dit man kommer?
Jag tror att det är ganska lätt att göra det om man frivilligt förflyttat sig, men alla andra då?
Dom som tvingas iväg för att dom är förtryckta, har jobbat med "fel" saker eller p.g.a. krig.
Att ta seden dit man kommer kan vara att trycka ner hela ens personlighet, och den kanske är den enda trygghet man har kvar.

Jag kommer ju i kontakt med många invandrarmammor i mitt jobb, och gjorde så även på dagis när jag jobbade där.
Har suttit med gråtande kvinnor många gånger som ofrivilligt tvingats till vårt land av olika orsaker. Som tycker vi bor konstigt, äter konstigt, beter oss konstigt och bland oss tvingas dom vara.
Dom har lämnat sina liv, föräldrar, seder och bruk, sen kräver vi att dom helt plötsligt ska fungera i vårt samhälle, bli svenskar och tänka svenskt.
Absurt, säger jag!

Jag kan bara se på min svägerska i Barcelona, där finns svenskklubbar, där firar dom både lucia och midsommar, är det att ta seden dit man kommer?

Om jag skulle flytta utomlands skulle det ske av egen fri vilja, men inte 17 skulle jag radera alla svenska seder för det, det är ju en del av min identitet att vara svensk, fira midsommar och käka sill.

Nej jag tycker man ska tänka till ett varv extra innan man uttrycker sig så.

Nu gällde ju diskussionen i "muslimtråden" andra saker, men eftersom frågan kom upp där kunde jag inte vara tyst.

[Gillan]

SAGAN OM ETT UNDERLIGT FOLK

Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett
land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare,
började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby.

Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor
iver sina fjäderfän.De smyckade sina hem med hönsfjädrar
och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens,
de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det
var kanske någon ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen, som alla också dyrkade, stod högt
på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste
den mot skyn.Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands
vemodiga sånger.Jag minns särskilt hur de härmade grodornas
rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig
människorna kring enkla ljuslågor.Nu hade de vuxna
haklappar och små mössor på sig.De djur de nu hyllade, var
små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka
drycker, som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst.
En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita,
fotsida klädnader trängde in.En kvinna hade ljus kring sitt hår
och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.I detta
land var det sällan jag hörde någon tala om sin Gud.Men jag
fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. de
anrättade grisen på många olika sätt och när de på första
dagens afton hade ätit--DÅ kom deras Gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog.Han
liknade vår gamle medicinman--med mask framför ansiktet
och med underliga kläder.Han hade dyrbara gåvor med sig till
människorna, som då blev glada och lyckliga.Sedan försvann
han igen.De sa att han brukade komma till dem en gång om
året.Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

T.Johansson


Jag tycker den är underbar och mycket betänkansvärd




Redigerat av Evgeni - 17-08-2005, 10:56

--------------------
Tycker att den är lika underbar idag, och säkerligen
nästa år, och nästa igen....osv....

/Gillan