När jag gör saker som att snickra, sätta sten, plantera o s v kan jag känna en djup tillfredsställelse över att skapa något som är vackert på ett påtagligt sätt. En annan tillfredsställelse än jag får i jobbet - där jag i o f s gör saker som är nyttiga på sitt sätt men det finns inte så mycket påtaglig skönhet i t ex några sidor programkod.
Och ja, känslan får en extra dimension av att de där sakerna är så ursprungliga. Sten är sten, trä är trä. Jag läste häromdagen att en snickares verktygslåda under antiken innehöll i stort sett samma saker som idag - minus elverktygen

och allt som har att göra med skruvar, som inte kom i allmänt bruk förrän under artonhundratalet.
Men även om det där är härliga känslor så tycker jag att det som får mig att känna att jag växer som
människa mer handlar om sånt som Reserv är inne på - att göra något för och med andra människor.
En vild hypotes som jag inte vet om jag tror på själv ens...men bara för att spåna: Skulle det kunna vara så att vi män tycker att vi växer av sånt just för att det är sidor som inte är så välutvecklade i vår traditionella mansroll?