Jag kunde, tyvärr, skriva en tjock bok om svensk sjukvård.
T.ex. när jag rammlade och bröt axeln och man tyckte att jag skall finna mig i att vara handikappad. När minst 15 läkare står där och skrattar åt en vid en problemkonferens.
Eller när läkaren efter en vekca tyckte att jag skall lyfta armen. Kan ja inte sa jag. Efter tredje gången tog han mig in handen och rev upp armen. När jag sade att detta är misshandeln då tittade han bara på mig och frågade mig om jag inte visste att alla Ortopäder är sadister. Detta händ epå Östra sjukhuset 1982.
Boken jag kunde skriva skulle bli tjock, mycket tjock.
Man får informera sig själv, man skall veta allt och man alltid skall ha någon som kämper för en. Själv kann jag ju bara kämpa för andra men inte för mig själv.
Elisabeth
|