Skendräktig eller bara knäpp?, hundproblem Alternativ

[ester]

Min tik är drygt 7 år. Hon löper var 8:e månad och de första åren har hon varit lite skendräktig, haft en leksak som valp och gnytt lite. Det har gått snabbt över genom att plocka bort leksaken, minska på maten och öka på motionen. Ett par tre dagar och hon har varit sig själv igen.

När jag var höggravid, för 18 månader sedan, så fick hunden en fullkomlig knäpp. Det var inte alls "dags" för skendräktighet, men hon blev så skendräktig att hon hade juvren fulla av mjölk. Dessutom var hon agressiv. Ingen, i alla fall inget av de andra djuren, fick komma mellan mig och tiken för då smällde det. Vi hade två hundar då och jag kunde ju inte röra mig fritt i huset utan att den andra hunden riskerade att bli attackerad. Så de sista 3 veckorna av min graviditet spenderade tiken instängd i hallen. Veterinären sa att det var ganska vanligt att betatiken också förberedde sig att ta hand om valpar när alfatiken (jag) var dräktig.
Mycket riktigt försvann det ilskna beteendet spårlöst från första dagen jag kom hem från BB och istället blev hon aldrig så kärvänlig mot alla de andra djuren.

Den andra hunden var sjuk och den vaktades av den tik som nu finns ensam kvar. Det skälldes och motades bort ifall det kom andra hundar eller människor som kunde uppfattas som hotande. När den sjuka tiken dog tidigt i höstas försvann det beteendet och vi tyckte att vår tik blev mycket lugnare och mer harmonisk.

Nu är lillmatte 1,5 år och kan både gå och springa själv. Hunden viker inte en tum från barnets sida. Ofta beter hon sig som om hon vore skendräktig. Tar använda kläder till sig, försöker lägga sig med huvudet i knät på den lilla och trycker sig nära inpå. Dessutom vaktar hon. Går barnet själv ute på gården och hästarna kommer mot oss i hagen för att hälsa så gör hunden utfall mot hästarna. Likaså katterna. En av de tre katterna är accepterad för han tror nog själv att han är hund och han "lyder" hundens minsta vink. De andra två katterna jagas bort när de kommer för att kela med lillmatte. Vår lilla har börjat att bli blyg för andra barn så kommer det barn på besök stannar hunden alltid mellan vår dotter och de andra barnen. Motar bort ifall de andra kommer för nära eller skäller om någon är för livlig nära vår lilla.
Det verkar som om det stressar hunden att behöva vakta så. Samma var ju med hundkompisen. Vi har inga problem i "flocken" varför hon skulle tycka att hon måste ta på sig ett så stort ansvar. Hon går ogärna promenader ifall lillmatte inte ska med. Samma var det när vi hade den sjuka hunden och den av olika anledningar inte gick att ta med på promenad. Den friska tiken la sig platt fall och vägrade lämna gården.

Nu tror jag att de senaste galenskaperna, som är som om det vore skendräktighet, har hållt i sig i över en månad. Veterinären ville inte ge henne Galastop(?) sist vi var där.
Vet inte vad vi ska göra för hon verkar inte glad, mest orolig. Tror att hon saknar hundsällskap också. Vi skaffade den sjuka hunden, som då inte var så sjuk, just för att vår hund vantrivdes ensam när vi flyttade ut på landet. Innan gick hon på dagis ett par timmar i veckan plus att det bodde massor av hundar runt om oss. Där vi bor nu finns i stort sett inga hundar alls, bara en tik-ilsken, läskig bjässe. Men även om vi har gott om tid för en till hund finns inte ekonomin, men så brukar det väl vara.
Vad kan vi göra?

[ester]

en cumber sticker
den jagar fåglar....
varför inte en dvärgcollie eller nått liknande?
mastiffen är en trevlig men jättehund.
kolla runt på blocket och andra sådana sidor...där och i hundstallarna finns massor av trevliga jyckar till ett bra pris

Enligt uppfödare som jag talat med sticker inte clumbern eftersom det är en förarbunden ras. Den jag har nu är en självständig, drivande jaktras och hon var ointresserad av allt vilt fram tills hon var 2,5 år. Sedan dess kan vi bara ha henne lös i utbrytningssäker trädgård. Det känns lite tråkigt att hon alltid måste gå kopplad, men får hon ett spår är hon inte kontaktbar utan bara drar iväg. Det har tyvärr inget med dressering att göra, vilket jag inbillade mig när vi skaffade henne.

Jag tycker också att mastiffen är för stor. Sheltie är för små. Medelstor eller stor (normaltyp ingen jätte) vill jag ha och gärna en robust sort. Små dvärghundar känns inte riktigt som hundar för mig. Jättetrevliga och söta, men inte min sort.

Vi har kommit överens om att hålla ögonen öppna. Tänk OM en lämplig kompis dykt upp på annons. Chansen är inte jättestor och vi ska inte söka aktivt. Vi har väl inte riktigt kommit över den som dog för oss i höstas