Jag trodde jag mådde bra när jag bodde i stan, men ack vad jag bedrog mig! Nu när jag bott i ett litet samhälle där livet går sin gilla gång mår jag så mycket bättre! Förr var jag alltid stressad, även om jag trodde att det var "positiv stress" och att jag mådde bra av den, fick mycket gjort bland annat. Nu när jag faktiskt är lugn ända ner i själen märker jag att hela jag är mycket mer harmonisk och glad!
Angående positiv stress finns det undersökningar som visar att den är lika skadlig som den negativa stressen fast det mår man inte lika dåligt av på ytan.
Jag har aldrig haft någon jätteövervikt även om vågen visade allt för mycket. Vägde som mest dryga 75 kg till mina 156 cm, men nu när jag väger drygt 10 kg mindre mår min kropp mycket bättre. Mina knän värker aldrig och min spända höft värker mer sällan. Dessutom orkar jag gå längre och snabbare promenader. Mina värden hos doktorn är det ingen skillnad på jämfört med då och nu, allt är godkänt.
Det är bevisat för mig att värden inte säger så mycket alla gånger. Min man har mått jättedåligt sedan i julas, han är toktrött och yrslar flera gånger om dagen. Har svimmat också några gånger. Han har legat på sjukhus där dom kollat hjärta, lungor, hjärna. Dom har kollat ämnesomsättningen, borrelia, tbc + en massa andra prover varav jag inte minns hälften ens. Han har lämnat minst 20 rör blod de senaste 4 månderna. INGET visar på NÅGOT fel någonstans. Alla värden är perfekta! Det enda som visade något över huvudtaget var EKG som han fick ha hemma några dagar. Den visade på något förhöjd vilopuls ibland. Men inget alarmerande.
Hälsokontrollen på hans jobb i höstas visade att hans värden var som en idrottsmans. Konditionen fick han 5 på en skala från 1 till 6 där 6 är bäst. Kolestrolet låg så pefekt det bara kunde ligga (minns inte vilket värde det är, är det 3?) Ändå är han en äkta soffpotatis som aldrig rör sig mer än han måste. Ändå dras han med närmare 20kg övervikt. Ändå är han sjuk och har knappt orkat någonting i 4 månader.
Förklara det den som kan...