CITAT (LadyG @ 05-04-2006, 11:38)
Jag har aldrig mått så dåligt som när jag vägde 54 kilo. Jag är 160 cm. Alla ojade sig och tyckte jag var smal (berömde mig dessutom) men jag orkade ingenting och frös jämt.
Två barn och tio år senare hade jag gått upp i vikt till 75 kilo. "Vojna vojne, vad du gått upp" hette det då. Och det var nog för mycket mys och för lite muskler, det kan jag hålla med om. Så jag började träna.
Nu väger jag hela 80 kilo, men måttbandet rapporterar en omfångsminskning.
Så, ska man då bry sig om BMI alls? Jag lyfter en karl på 120 kilo, om jag måste. Jag kan springa, slåss och brottas i två timmar.
Men mitt BMI säger att jag är fet.
Man ska inte bry sig så mycket om BMI och vad omvärlden tycker. Sakta ner lite, vänd uppmärksamheten mot din kropp och känn efter vad DEN tycker. Är den nöjd? Ja, då väger du bra som du gör och då kan du också vara nöjd.
Ja det där med vikt och bmi är verkligen individuellt!
Jag väger också 54 kg, är 162 cm och mår ändå som en prinsessa och har en sjuhelsikes ork och kondis. Har aldrig mått så här bra rent fysiskt som nu när jag väger så pass lite som jag gör. Mitt bmi är väl normalt, men jag har mycket muskler som väger och alltså väldigt lite fett på kroppen. Fast jag fryser inte....
/Stina
Feta mår bättre
04-04-2006, 13:05
