Varje natt smyger hon ner i tunnan där jag har solrosfröna åt fåglarna. Ner kommer hon, men inte upp, så varje morgon sitter hon där.

Söt som socker, sötnosen!
För att komma därifrån måste hon komma upp via mina hand. Det är vad det "kostar" att äta av mina frön.
Huvvaliga! Det var otäckt värre i början, och hon beslutade sig givetvis för att "aldrig mer".
Men ...
solrosfrön ... och en hel
tunna ... Hon kunde inte stå emot!

Så nästa morgon var hon där igen.

Nu har det gått ett par veckor, och numera sitter hon och väntar på att jag ska komma och hjälpa henne upp

. Ibland när jag inte sover hemma, sätter jag ner en käpp som hon kan klättra upp på.
Att täcka över tunnan eller flytta den så hon inte kommer dit?
Aldrig i livet! Det är ju
hennes tunna nu!