Det är väl kvinnomisshandlares första åtgärd att isolera sitt offer medans kärlekens skimmer ligger kvar. Sedan är det för sent. De har ingenstans att ta vägen.
Vad som är normalt är helt ryckt ur tiden och misshandlarens villkor gäller.
Isolerad kan man vara såväl i storstaden som ute på landsbygden.
Men sett ur eget perspektiv så kan jag inte tänka mig någon situation där jag skulle tillåta någon att göra mina barn illa. Inte heller att tanken ens skulle komma, att jag själv skulle skada dom.
Fast jag har ju aldrig gått i några andra skor än mina egna. Man vet ju inte hur mammas verkliga situation sett ut.
Men jag blir oerhört arg
, oerhört ledsen
av att läsa om hur ett så litet barn har fått sluta sitt liv.
Paniken ligger nära och man vill medelbart skydda sina egna barn fast det inte finns något att skydda dom mot.
Jag är en sådan idiot att jag gråter över spilld mjölk. Jag sörjer alltid barn som dött även om jag inte känner dom. Gråter faktiskt när jag läser dödsannonser över små barn. Det kunde varit mitt barn och man känner empatin med föräldrarna.
Men för Bobbys föräldrar har jag fullt sjå med andra känslor. Hatet ligger nära måste jag säga.
Hur kan en människa göra nåt sånt?, Bobby
02-05-2006, 19:16
