"I nöden prövas vänskapen", ändrar jag härmed till: Alternativ

[Anma]

"I missförståndet prövas vänskapen".

Har en vän (hade?) som jag såg som min bästa vän. Visserligen har vi bara känt varandra i ett och ett halvt år, men vi "klickade" verkligen.
För några veckor sedan blev det ett missförstånd. Jag skulle hämta en grej och förstog aldrig att saken ska hämtas före ett visst klockslag. Sedan var det försent. När jag skulle försöka förklara sa hon: "NEJ! Jag vill inte lyssna!!" Varpå en lång utskällning följde. Jag gick mitt i denna utskällning utan ett ord för att jag tyckte inte att jag förtjänade den, i synnerhet inte när vi befann oss i en offentlig lokal. Efter en vecka skickade hon ett sms där hon skrev att det var väl dax för en fika. Jag hade inte hört av mig till henne för att jag väntade på att hon skulle ha tid att lyssna på mig...

Så då träffades vi och hon sa inget om det inträffade. Efter ett tag sa jag att jag inte förstått att saken skulle hämtas före en viss tid och då tyckte hon att vi inte skulle prata om detta. Oki tänkte jag och dagen efter träffades vi igen och låtsades som att det aldrig hänt.

Men jag kan inte bara låtsas som inget och hade en obehaglig känsla kvar. Så gick det drygt en vecka igen. Jag har haft massor att göra och har inte haft tid att höra av mig och hon har inte hört av sig heller. Nu tänkte jag att jag åker över och kollar läget. Då säger hon:" vad gör du här helt plötsligt?! Vad vill du?!?" PAFF!!
Sa att jag vill träffa henne och att jag vill veta vad hon vill så klart också... Men hon hade inte tid för att hon skulle sova lite längre så jag bad henne att ringa mig när hon vill prata då.

Så nu ligger bollen hos henne. Har en känsla av att den inte kommer tillbaka till mig...
Vad tycker ni? Ska jag höra av mig om ett tag eller ska jag bara skita i det?! Alltså, jag har inte en enda gång varit eller låtit arg under denna tid, så hon kan ju knappast tro att jag är arg på henne?

Har iallafall lärt mig att aldrig aldrig aldrig se en människa som min vän förrän vi varit igenom ett missförstånd...

[labarradepan]

En liknande sak hände mellan mig och en av mina bästa vänner för ett par år sedan. På min födelsedag skulle vi träffas tre tjejer på krogen och bara ta några öl, för det var mitt i veckan. Hon dyker inte upp men ringer efter en timme och säger att hon glömt tiden, somnat och sedan dök grannar upp så nu vet hon inte när/om hon kommer...
När hon dyker upp ser hon att jag är ett åskmoln så hon hälsar inte ens på mig. Jag skäller ut henne efter noter, hon stormar ut och vi hörs inte igen på ett år typ. Jag är en sådan som vill reda ut saker, som hellre skriker och gråter än stänger folk ute, men hon dör hellre.
Hon hade lånat en klänning av mig så jag messade efter ett par månader av tystnad att jag behövde ha tillbaka den. Då får jag den på posten med ett vykort om hur hon fortfarande ser mig som sin bästa vän, men att JAG sårar HENNE så ofta (!).
Hon är en person som nästan går under om hon blir konfronterad, som håller inne med vad hon känner och hellre låtsas och är lite småvresig mot folk än reder ut vad som är fel. Hon testar ens vänskap och hur mycket man gör för henne för att hon är så osäker.
Nu var hon visserligen inte en egoistisk och ogenerös människa, men definitivt svår. Vi har träffats hos vänner 3-4 gånger sedan dess och hon låtsas som ingenting, kramas och snackar. Men det är stor skillnad från att prata varje vecka och se varandra som tillhörande den närmsta kretsen.
Och så idag damp en inbjudan till hennes bröllop ner i brevlådan!
Ja, människor är olika!

Ja, du.. liknade hände med min vän med. Vi hade köpt en sak ihop, hon krävde att jag skulle köpa ut henne för att jag skulle behöva den mer. Jag mådde dåligt av detta, hade just då inga pengar.

så min jobbis tyckte synd om mig, så jag fick låna av henne tills lön kom, samma dag cyklade jag till henne o slängde in pengarna i brevlådan.

jag var så trött o besviken på henne då.