CITAT (Björken @ 25-05-2006, 14:42)
Mina fyra barn har alla vuxit upp med hundar och det har aldrig varit några som helst problem.
Barnen lär sig ta hänsyn till djurens behov av vila och avkoppling, vilket många andra barn aldrig får chansen att göra.
Ska bara berätta en liten episod hur det kan bli om man inte tänker sig för vad man säger till "sin" hund.
Det är lite över 30 år sedan och jag skulle hämtas hem från BB med vår nyfödde son.
Vi hade en gammal combi och schäfertiken vi hade då låg som alltid längst bak i bilen. På den tiden var det inte så att det fanns barnbilstolar till små nyfödda babisar utan jag ställde in barnvagnsinsatsen bak jämte jycken och sa "nu får du vakta lilleman åt mig". Vi åkte hem och väl hemma skulle min man lyfta ut insatsen ur bilen, men det var en som inte alls ville acceptera detta. Matte hade ju sagt att jag skulle vakta lilleman åt henne, så då får minsann ingen annan ta honom.
Tilläggas bör att matte fick snällt tala om för hunden att hon var jätteduktig som vaktade babisen men husse får också röra honom.
Vi hade också en schäfer när jag fick mitt första barn. Var den bästa barnvakten man kunde tänka sig.
Alla mina 3 barn växte upp med hundar (först sc häfern sedan St. Bernhardshunden och till slut en Chow chow)), aldrig något problem.
Enda problemet var att när våra barn lekte med alla andra barn ute på gården så fick vi ta in hunden. För ingen fick ju springa efter våra barn när hunden var ute.
Inte heller kunde dom leka kurragömma (eller vad det nu heter) för hunden stod ju där där barnet var.
Problem blir det bara när man gör det till ett problem.
Elisabeth