Nu har jag bestämt mig, - jag flyttar inte! Alternativ

[Eva Swahn]

Till alla som har följt min historia om mobbande grannar i bostadsrättsföreningen - nu har jag beslutat mig. Jag ska inte flytta. Man orkar inte hålla på att leta hus hur länge som helst. Det blir till slut en outhärdlig stress att mentalt ständigt vara på väg. "Rotlösheten" blir destruktiv och man skiter i allt man har omkring sig - för att det blir bättre sen.

Jag gav mig själv en deadline: hade jag inte hittat något hus eller slutfört något köp före den 15 augusti så skulle jag i n t e flytta. (Med tanken på att ha tre månader till tänkt inflyttning, som då skulle bli senast i november, med tid till att få rimlig ordning till jul/nyårshelgerna.) Nåväl nu är jag här, det är den 15 augusti idag. Jag har letat hus sedan den 25 april, alltså nästan fyra månader. Jag har varit v ä l d i g t nära två husköp - men det har varit så många konstigheter och tjafs, underliga förbehåll som skulle skrivas in, vägran att ta prover före kontraktskrivning etc. Och en mäklare som skällde ut mig som om jag vore en olydig tonåring. En annan som tyckte att jag var omoralisk som snokade i uppgifter! Ja, herrjösses så många turer det har varit.

Nej, nu har jag tagit ett beslut, och det känns väldigt skönt. Jag trivs ju så jättebra i mitt hem som jag har lagt ner mycket pengar och arbete i och jag älskar min trädgård. Bostadsrättsföreningen har blivit utskälld av min närmaste granne (som jag tycker väldigt mycket om och som jag aldrig har haft problem med). Folk som bar sig illa åt hälsar inte, undviker mig - men det är inte mitt problem.

Nu har jag börjat att släpa ut mina balla baljor (soptunneskåp) i trädgården igen. Traktordäcket och andra däck ska ut ur garaget för att bilda stadga åt en upphöjd rabatt - precis som jag hade planerat. Tradiga cementplattor ska vändas på och läggas i en svängd gång till entrén. Jag ska satsa på växter som döljer insyn till mitt paradis. Sittplatser ska omgärdas av grönska och doftande rosor - här ska det bli fint som fan!

Jag tror inte någon vågar bråka med mig nu. Och skulle det bli så har jag skrivit upp varenda grej som har hänt och kommer inte att tveka att vända mig till "högre instans" för att berätta hur jag har blivit behandlad. Grrrr!

Alltså, jag blir kvar!

[Annki]

Bravo Eva! Skönt med tjejer som bestämmer själva! En boendefråga ska ju aldrig avgöras av någon annan. Och som alla tidigare sagt - du har vårt fulla stöd! Vi chartrar en buss och kommer till undsättning om du behöver hjälp.

Tänk, jag höll på att flytta förra sommaren av rena misstaget. Hade iofs hittat en fantastisk våning norr om stan med jätteterass som gjort för odlingar. Det var vänner på norr som tyckte min nuvarande lägenhet var lite sunkig och tyckte jag behövde en nystart efter att ha blivit rånad på min egen gård etc.

Jag kontaktade mäklare och värderade min lägenhet och lämnade ut den till försäljning. Dagen efter gick jag i Farsta C där de flesta känner igen en efter 25 år. Man stannade på sina vanliga stället, pratade en stund, gick vidare. Och när jag kom hem kände jag bara att: Nää, jag kan inte flytta från den här stadsänden! Jag trivs ju här! Folk är vänliga och öppna. Jag har naturen inpå knutarna. Min kolonilott. Plus hela mitt härliga tjejgäng som jag hängt ihop med genom vått och torrt i 20 år.

Dagen efter ringde jag mäklaren igen och sa - "Det var ett misstag! Jag ska inte alls flytta!"

Vännerna på norr blev lite snopna. Men det får de leva med. Vi har ju bilar och det tar faktiskt bara 30 min att forsa genom stan.

Den här sommaren insåg jag att det nog var högre makter som skötte mitt beslut förra sommaren. Efter två och en halv månad med diskbråck inser jag att jag inte hade klarat mig utan mina vänner. De har gjort allt från bäddat min säng, gått ut med mina sopor, handlat åt mig, tvättat. Allt, allt, allt som jag inte kunnat klara av på egen hand. Fantastiska tjejer! Tänk om jag suttit där i en ny lägenhet, bland främlingar på norr?

Hoppas att du får lugn och ro omkring dig Eva! / Kram från Annki