Hur fixar man en mormor? Alternativ

[ester]

När jag var liten var farmor min största idol. Det är hon fortfarande och vi har brevväxlat från att jag lärde mig skriva tills hon blev allt för senil för att kunna skriva. Nu skickar jag videoinspelningar ibland. Det blir lättare för henne. Det var för att kunna skriva till farmor som jag kämpade för att lära mig att skriva och det var henne jag helst ville besöka av alla. Hon fick mig intresserad av växter.Ja, farfar också såklart.

Det var så jag trodde att min dotter också skulle få det. Hennes farmor bor på andra sidan Europa och vi träffas en månad om året, men den månaden ägnar hon sina barnbarn (min dotter + kusinerna) 100% av sin tid. Min lilla känner igen farmor på bild och blir alltid så glad när farmor ringer för att prata med henne.
Så finns mormor och morfar, min föräldrar. 5 mil bort och vi ser dem i stort sett aldrig. De ägnar all sin tid åt ett av mina syskonbarn. Min flicka och min systers barn känner knappt igen dem. Min lilla vet då i alla fall inte vem mormor eller morfar är och behandlar dem som vilka främlingar som helst. Ett par gånger om året ses vi och då på en snabb fika. Det avgudade syskonbarnet är alltid med och då ser de inte de andra två barnbarnen eftersom de får springa efter honom.

Vad gör man? Jag kan ju inte gärna tvinga mina föräldrar att umgås med min dotter om de inte vill? Jag vill inte ha någon barnvakt eller presenter eller något. Jag vill bara att hon ska få en mormor och morfar som bryr sig om henne och som hon tycker om. Att de ska se henne också.

I dag har jag varit och handlat present från mina föräldrar till mitt "osynliga" syskonbarn. Mamma ringde och sa att hon inte hade haft tid för att hon och pappa skötte hämtning och lämning på dagis hela veckan. För favoritbarnbarnet, såklart. "Köp nåt från oss så får du pengar". Jag gör det för min systers skull. Så ledsen hon skulle bli om hon visste på hennes barns första födelsedag...

Okej att alla har olika behov och att barnbarn säkert kan bli en börda om de blir för många, men lite kan man väl försöka fördela sin tid. Hämtar de och lämnar favvisbarnet hela veckan plus att de alltid passar honom på söndagarna så kan vi väl få en lördag någon gång ibland? Nu var det 6 veckor sedan vi sist sågs på en snabb fika.
*suck* Vi vill ju också gå på Barnens zoo med en mormor eller vattna rabatterna med en morfar.

[ester]

Visst är det, som Leia föreslår, första barnbarnet som är det som får all uppmärksamhet. Det finns anledningar till det. Förutom att favorisera, vilket de också gör. För det första är både barnet och föräldrarna lätt handikappade och de behöver mer hjälp och stöd än vad vi andra gör. För det andra så tror jag att i alla fall pappa känner det som ett svek mot sitt första barnbarn om han gullar med de yngre. Tror att vissa har svårt att tycka om många samtidigt utan att få dåligt samvete och sån var pappa även när vi var barn. Fast då var det inte äldsta som var favoriten.
Vi andra två syskon tycker att våra föräldrar gör en jättebra insats, men att de tar i för mycket. Ju mer de hjälper desto mer hjälp tas det för givet att de ska ge och desto mer oförmögna blir föräldrarna att ta hand om sitt barn. Dessutom knäcker mina föräldrar sig själva. De är inga pensionärer ännu utan ska fixa både sina jobb, barnvaktande och hjälp med allmän rådgivning till sitt ena barns familj. Mitt syskon må vara dyslektiker och ha lättare bokstavshandikapp, men han är varken dum i huvudet eller en dålig förälder. Bara lat! Det finns ingen anledning att mina föräldrar ska behöva kämpa så, för ofta är de helt slut.

Vi har berättat hur vi känner och att vi vill träffa våra föräldrar själva. I alla fall för det mesta. Att inte det äldsta barnbarnet alltid ska vara med för då vågar inte mina föräldrar ta i något av sina andra barnbarn pga svartsjuka. De gånger vi träffas får vi bara höra om första barnbarnet, vad han gör, vad han kan och hur fantastsik han är. En liten stund tycker jag allt kan ägnas åt de andra två barnbarnen. De är ju fantastiska de med!
Vi andra två syskon behöver varken hjälp med barnpassning, dagishämtning, ekonomin eller att laga bilen. Vi vill bara träffas och tycker att det kanske kan vara en avkoppling för våra stressade föräldrar, men de vill inte. Vi vill inte heller pressa på. Dels för att jag vill att de ska vilja umgås med min dotter och inte att det ska vara något som jag tvingat fram och dels för att jag är rädd att pressa två redan överarbetade 60-åringar med ännu mer plikt och toppa det med skuldkänslor.

Det är bara tråkigt. Jag tycker ju att min lilla bebis är det mest underbara i hela världen. Även om man är vuxen så växer man nog aldrig ifrån behovet att få sina föräldrars uppmärksamhet och bekräftelse.