Hur fixar man en mormor? Alternativ

[ester]

När jag var liten var farmor min största idol. Det är hon fortfarande och vi har brevväxlat från att jag lärde mig skriva tills hon blev allt för senil för att kunna skriva. Nu skickar jag videoinspelningar ibland. Det blir lättare för henne. Det var för att kunna skriva till farmor som jag kämpade för att lära mig att skriva och det var henne jag helst ville besöka av alla. Hon fick mig intresserad av växter.Ja, farfar också såklart.

Det var så jag trodde att min dotter också skulle få det. Hennes farmor bor på andra sidan Europa och vi träffas en månad om året, men den månaden ägnar hon sina barnbarn (min dotter + kusinerna) 100% av sin tid. Min lilla känner igen farmor på bild och blir alltid så glad när farmor ringer för att prata med henne.
Så finns mormor och morfar, min föräldrar. 5 mil bort och vi ser dem i stort sett aldrig. De ägnar all sin tid åt ett av mina syskonbarn. Min flicka och min systers barn känner knappt igen dem. Min lilla vet då i alla fall inte vem mormor eller morfar är och behandlar dem som vilka främlingar som helst. Ett par gånger om året ses vi och då på en snabb fika. Det avgudade syskonbarnet är alltid med och då ser de inte de andra två barnbarnen eftersom de får springa efter honom.

Vad gör man? Jag kan ju inte gärna tvinga mina föräldrar att umgås med min dotter om de inte vill? Jag vill inte ha någon barnvakt eller presenter eller något. Jag vill bara att hon ska få en mormor och morfar som bryr sig om henne och som hon tycker om. Att de ska se henne också.

I dag har jag varit och handlat present från mina föräldrar till mitt "osynliga" syskonbarn. Mamma ringde och sa att hon inte hade haft tid för att hon och pappa skötte hämtning och lämning på dagis hela veckan. För favoritbarnbarnet, såklart. "Köp nåt från oss så får du pengar". Jag gör det för min systers skull. Så ledsen hon skulle bli om hon visste på hennes barns första födelsedag...

Okej att alla har olika behov och att barnbarn säkert kan bli en börda om de blir för många, men lite kan man väl försöka fördela sin tid. Hämtar de och lämnar favvisbarnet hela veckan plus att de alltid passar honom på söndagarna så kan vi väl få en lördag någon gång ibland? Nu var det 6 veckor sedan vi sist sågs på en snabb fika.
*suck* Vi vill ju också gå på Barnens zoo med en mormor eller vattna rabatterna med en morfar.

[Bettson]

Verkar som om dina föräldrar har fullt upp. Fast kanske lite för fullt upp.

Förstår inte riktigt varför föräldrarna skall hämta och lämna från dagis. Även om din bror är dyslektiker och har bokstavshandikapp så borde han kunna hämta och lämna sina barn själv. Det behöver man inte vara läskunnig för.

Fast jag undrar om det inte bottnar lite mera i könet. Att det är en bror. Har han ingen sambo och hur är det med henne i så fall.

Föräldrar kan ibland var lite blinda och bedöma situationen utifrån hur det var för dom. Att hämta och lämna på dagis var kanske inte aktuellt när ni var små om er mamma var hemma?

När jag var småbarnsmamma fick jag ständig kritik främst av min mamma som var hemmafru i alla år. Hon ringde, kontrollerade och krävde en massa saker. HU, vad bannor jag fick om jag inte hade städat ordentligt när de kom, ifall alla kläder inte var strukna inklisive de stykfria, ifall jag inte sydde alla kläder för att spara pengar, Ifall jag inte syltatde och saftade för ett helt jädrans regemente, ifall jag inte högg all ved och eldade med osv.

Samtidigt hade jag en svärmor som skullle se till att sonen slängde ut mig ifall jag inte jobbade minst 75% och barnen skulle minsann tas ifrån mig för jag var en olämplig mor ansåg hon.

Hur jag än försökte förklara att jag inte hann göra allt som en hemmafru gjorde och samtidigt jobba hämta och lämna på dagis så lämnade mina föräldrar aldrig någon pardon, bara klagomål

Men jag tappade humöret och tog bladet från munnen när de ringde och beklagade att näst äldsta sonen vars fru var bortrest på kurs en vecka, skulle både behöva hämta och lämna på dagis och dessutom sköta hushållet på kvällarna när han jobbade HELTID. En hel vecka......... Stackars son så hemst han hade det.

Svaret blev att jag tyckte de skulle ringa upp honom och fråga om han odlade alla familjens grönsaker, sydde alla kläder till tjejen, syltade och saftade, högg ved, städade osv också.

Varför då frågade min pappa?

För att det är just det ni kräver av mig samtidigt som jag jobbar heltid och jag gör det inte bara en vecka, utan 52 veckor per år. Och jag gör det inte bara ett år, utan år ut och år in.

Inte ramlade slanten ner alls. Nej visserligen tänkte de i lite nya banor.
Det var synd om SVÄRDOTTERN som visserligen satt i ett nytt hus med el-uppvärmning ( så hugga ved var det inte tal om) inte odlade hon grönsaker och inte sydde hon några kläder.

Men hon jobbade ju gudbevars och hon var förutom det, tvungen att BÅDE sköta hushållet och hämta och lämna på dagis.

Jag frågade då om det inte var synd om mig, Varför då? blev svaret.

Missförstå mig nu inte, jag älskade mina föräldrar. De var verkligen snälla människor men trångsynta. De såg livet i en väldigt smal tubkikare.

Jag var totalt osynlig, de fick mig att verka dum, värdelös, lat, ja alla dåliga saker som finns man kan säga om en människa. De fick mig mera att verka som en arbetsrobot och ägodel de kunde kommendera över.

Och de sa alltid att de inte gjorde skillnad på sina barn men visst gjorde de det.

Så jag förstår verkligen dina känslor av att vara osynlig. Att var osynlig för föräldrarna ger många smärtsamma sår långt fram i livet.

Jag skulle säga nej nästa gång dina föräldrar ber dig köpa present till osynliga syskonbarnet. Jag skulle samtidigt tala om att de har vetat syskonbarnets födelsedag ett helt år och att de kan köpa present själva.
Och tycker de inte att alla syskonbarn är värda att fira med ett besök ens en gång på födelsedagen, så kan de skicka paketet på posten.

Du har minsann egna barn att ta hand om och får ingen som helst hjälp av någon äldre generation SÅ DU HAR INTE TID.