Hur fixar man en mormor? Alternativ

[ester]

När jag var liten var farmor min största idol. Det är hon fortfarande och vi har brevväxlat från att jag lärde mig skriva tills hon blev allt för senil för att kunna skriva. Nu skickar jag videoinspelningar ibland. Det blir lättare för henne. Det var för att kunna skriva till farmor som jag kämpade för att lära mig att skriva och det var henne jag helst ville besöka av alla. Hon fick mig intresserad av växter.Ja, farfar också såklart.

Det var så jag trodde att min dotter också skulle få det. Hennes farmor bor på andra sidan Europa och vi träffas en månad om året, men den månaden ägnar hon sina barnbarn (min dotter + kusinerna) 100% av sin tid. Min lilla känner igen farmor på bild och blir alltid så glad när farmor ringer för att prata med henne.
Så finns mormor och morfar, min föräldrar. 5 mil bort och vi ser dem i stort sett aldrig. De ägnar all sin tid åt ett av mina syskonbarn. Min flicka och min systers barn känner knappt igen dem. Min lilla vet då i alla fall inte vem mormor eller morfar är och behandlar dem som vilka främlingar som helst. Ett par gånger om året ses vi och då på en snabb fika. Det avgudade syskonbarnet är alltid med och då ser de inte de andra två barnbarnen eftersom de får springa efter honom.

Vad gör man? Jag kan ju inte gärna tvinga mina föräldrar att umgås med min dotter om de inte vill? Jag vill inte ha någon barnvakt eller presenter eller något. Jag vill bara att hon ska få en mormor och morfar som bryr sig om henne och som hon tycker om. Att de ska se henne också.

I dag har jag varit och handlat present från mina föräldrar till mitt "osynliga" syskonbarn. Mamma ringde och sa att hon inte hade haft tid för att hon och pappa skötte hämtning och lämning på dagis hela veckan. För favoritbarnbarnet, såklart. "Köp nåt från oss så får du pengar". Jag gör det för min systers skull. Så ledsen hon skulle bli om hon visste på hennes barns första födelsedag...

Okej att alla har olika behov och att barnbarn säkert kan bli en börda om de blir för många, men lite kan man väl försöka fördela sin tid. Hämtar de och lämnar favvisbarnet hela veckan plus att de alltid passar honom på söndagarna så kan vi väl få en lördag någon gång ibland? Nu var det 6 veckor sedan vi sist sågs på en snabb fika.
*suck* Vi vill ju också gå på Barnens zoo med en mormor eller vattna rabatterna med en morfar.

[AnnammA]

Jag och min man och våra barn har väl upplevt liknande saker, och det känns som en stor sorg inom en, samtidigt som man någonstans måste sluta gräma sig och leva i nuet!
En annan stor sanning är att det går ALDRIG att vara riktigt rättvis mot sina barn&barnbarn, bara man inte påstår att man minsann(!) är det...
Och det är hårt ibland, när det inte ens blivit en kopp fika till juletiden, fastän vi stod för julaftonsfirandet, men vi har bestämt oss för att då firar vi högtiderna själva och gör egna traditioner...
Sedan finns det en annan grej i dagens samhälle, att anhöriga krävs mer på hjälp till de som blir äldre och inte kan allt själva längre...Då vet jag inte hur jag ska göra; vad mitt samvete säger, och vad mina syskon(som stått högre kurs) kommer att göra...Men samtidigt kan man kanske bjuda på att vara bättre själv,eller? Det man har tid&lust med dvs.
I nuläget är iallafall det rätt så bra relationsmässigt, men vi har lärt oss att klara oss själva, och leva våra egna liv, och hade det inte varit för att det regnat så mycket sista tiden, så känns allt OK.

PS! Min man lider av skriv-och lässvårigheter, min yngste son har talsvårigheter och gått hos logoped sedan 3-årsåldern och min dotter har också vissa läs- och skrivsvårigheter. Visst, det är tufft och kan bli ett visst handikapp(om man gör det till ett handikapp?)men man måste se möjligheterna!!! D.S.