Hur fixar man en mormor? Alternativ

[ester]

När jag var liten var farmor min största idol. Det är hon fortfarande och vi har brevväxlat från att jag lärde mig skriva tills hon blev allt för senil för att kunna skriva. Nu skickar jag videoinspelningar ibland. Det blir lättare för henne. Det var för att kunna skriva till farmor som jag kämpade för att lära mig att skriva och det var henne jag helst ville besöka av alla. Hon fick mig intresserad av växter.Ja, farfar också såklart.

Det var så jag trodde att min dotter också skulle få det. Hennes farmor bor på andra sidan Europa och vi träffas en månad om året, men den månaden ägnar hon sina barnbarn (min dotter + kusinerna) 100% av sin tid. Min lilla känner igen farmor på bild och blir alltid så glad när farmor ringer för att prata med henne.
Så finns mormor och morfar, min föräldrar. 5 mil bort och vi ser dem i stort sett aldrig. De ägnar all sin tid åt ett av mina syskonbarn. Min flicka och min systers barn känner knappt igen dem. Min lilla vet då i alla fall inte vem mormor eller morfar är och behandlar dem som vilka främlingar som helst. Ett par gånger om året ses vi och då på en snabb fika. Det avgudade syskonbarnet är alltid med och då ser de inte de andra två barnbarnen eftersom de får springa efter honom.

Vad gör man? Jag kan ju inte gärna tvinga mina föräldrar att umgås med min dotter om de inte vill? Jag vill inte ha någon barnvakt eller presenter eller något. Jag vill bara att hon ska få en mormor och morfar som bryr sig om henne och som hon tycker om. Att de ska se henne också.

I dag har jag varit och handlat present från mina föräldrar till mitt "osynliga" syskonbarn. Mamma ringde och sa att hon inte hade haft tid för att hon och pappa skötte hämtning och lämning på dagis hela veckan. För favoritbarnbarnet, såklart. "Köp nåt från oss så får du pengar". Jag gör det för min systers skull. Så ledsen hon skulle bli om hon visste på hennes barns första födelsedag...

Okej att alla har olika behov och att barnbarn säkert kan bli en börda om de blir för många, men lite kan man väl försöka fördela sin tid. Hämtar de och lämnar favvisbarnet hela veckan plus att de alltid passar honom på söndagarna så kan vi väl få en lördag någon gång ibland? Nu var det 6 veckor sedan vi sist sågs på en snabb fika.
*suck* Vi vill ju också gå på Barnens zoo med en mormor eller vattna rabatterna med en morfar.

[Bettson]

Och vill de inte ta det, så säg att de är välkomna när de har tid och kommer själva. Ring inte, hör inte av dig utan låt dom ta kontakten nästa gång.Skulle de inte bry sig, så är det bättre att du kopplar bort det hela.

Jag tycker att jag skulle kunna koppla bort det hela och tycka att det är deras förlust. Om det inte vore för min man. Han har bara sin mamma kvar i livet och för honom är familjen jätteviktig. Mina föräldrar är hans bonusföräldrar och även om jag kan vara envis och vänta ut ett ev. intresse från deras sida så kan han omöjligt göra det. Han ringer trots att vi (jag) bestämt att vi ska låta bli ett tag. Tycker att vi ska ha respekt för den äldra generationen plus att han inte är så envis och tjurskallig som mig
Det resulterar i att frågan ständigt kommer upp igen och igen och igen. Jag vill inte åka dit och känna mig osynlig. Eller egentligen bryr jag mig inte för min egen del, men jag bryr mig för min dotters skull även om hon ännu inte ens vet att mormor och morfar är en del av familjen. ändå bokar maken in besök, ber om att vi ska åka dit och så blir det som det blir.

Jag ska försöka igen att "förbjuda" honom att ringa dem. Sist jag faktiskt lyckades så tog det 8 veckor innan någon hörde av sig.

Då får du ta de sociala resorna, för din man skull. Men dra en gräns för dig själv. Gå inte med på att vara osynlig. Ta plats. Försök göra dig fri från barndomen osynlighet.

Jag tror att du måste på allvar tala om för dina föräldrar att du känner dig osynlig, och att det känns som om du kvittar för dom. De behöver vara medvetna för att ha en chans att ändra sig.

Och du behöver få säga det, för att bli av med känslorna antingen det blir en förändring eller inte.

Det kommer att kännas svårt för dig annars när dina föräldrar går bort en gång. Det blir svårt att sörja, för du kommer inte att sörja dina föräldrar. Du kommer att sörja den relation du önskar att ni hade, men som det nu är för sent att få. Och den sorgen går aldrig över.

Då är det bättre att veta att du talade om vad du behöver. Antingen får du bekräftelse från dina föräldrar eller också får du det inte. DÅ vet du vad du skall lägga din emotionella kapacitet på och slipper en massa bortslösade år.

Du begär inga pengar och inte en massa tid. Det du egentligen begär är att dina föräldrar ska ägna dig lite omtanke. Tex vid telefonsamtal kunna ringa själva regelbundet. Att samtalet skall röra sig om ERA relationer. Att de skall visa intresse för din familj och ditt barn och fråga hur hon har det. Att de skall prata om sig själva och inte om din bror och hans barn.

Du vill att de skall komma och hälsa på utan brorsbarnet, varför inte. Eller att du vill komma och hälsa på en lärdag när brorbarnet inte är där. Det är faktiskt inte så mycket begärt.

Kan det vara så att din mamma är en kycklingmamma och vill ha ALLA barnen samlade på en gågn antingen ni gillar det eller inte.