Nu är man ingen småbarns, förälder längre! Alternativ

[Leia]

Sonen började på skolan igår "det var ju´inte så farligt!" utbrast han efter uppropet. Han var nämligen jättenervös och pirrig innan.

Idag har han åkt skolbuss hem för första gången. Jag väntade på honom vid bussen och en jättelycklig 6 åring kliver av och säger: "Äsch mamma nu pratar vi inte om det här!"
Jag kunde ju´ändå inte låta bli att fråga om det hade varit pirrit att åka buss (han är tvungen att ta en vanlig linjebuss, så det är inte en buss med bara skolbarn) "Nej det ända som var pirrit var när jag såg dig, för jag visste att du skulle fråga det här!"

Behöver jag tillägga att min son aldrig någonsinn har berättat vad de gjort på dagis under dagen när jag hämtat honom?! Han är som sin far ganska fåordig och gillar inte att ha uppmärksamheten på sig.

[LadyG]

Så är det nog antagligen.

Undrar om pappor reagerar likadant när de ska lämna junior på dagis första gången?

De ger väl oftast inte uttryck för sina känslor på samma sätt som vi. Men nog tycker de säkert att det är jobbigt. Min gymtränare höll på att skola in sin dotter på dagis tidigt i våras och berättade då hur hemskt han tyckte det var.

Det var jag som skötte inskolningen när vår dotter skulle skolas in men hon var ganska stor då, 3½ år. Hon var mogen att börja dagis och vi kände att det var bra för henne, därför blev det inte särskilt jobbigt.

Det förklarar en del, för de pappor jag träffade när dottern skulle skolas in var mycket "coolare" än jag. Jag grina så fort jag kom runt knuten men de såg hur lugna ut som helst (bara två pappor iofs, inte tillräckligt för att göra ett statistiskt urval precis)

När dottern skulle till dagmamman första gången kändes det så hemskt, behöva lämna sin lilla ögonsten i någon annans vård. Ush, snacka om att klippa navelsträngen en gång till.