Nu är man ingen småbarns, förälder längre! Alternativ

[Leia]

Sonen började på skolan igår "det var ju´inte så farligt!" utbrast han efter uppropet. Han var nämligen jättenervös och pirrig innan.

Idag har han åkt skolbuss hem för första gången. Jag väntade på honom vid bussen och en jättelycklig 6 åring kliver av och säger: "Äsch mamma nu pratar vi inte om det här!"
Jag kunde ju´ändå inte låta bli att fråga om det hade varit pirrit att åka buss (han är tvungen att ta en vanlig linjebuss, så det är inte en buss med bara skolbarn) "Nej det ända som var pirrit var när jag såg dig, för jag visste att du skulle fråga det här!"

Behöver jag tillägga att min son aldrig någonsinn har berättat vad de gjort på dagis under dagen när jag hämtat honom?! Han är som sin far ganska fåordig och gillar inte att ha uppmärksamheten på sig.

[Leia]

Fröken säger si och fröken säger så. Och hur tokigt det än var för att sonen förmodligen hade missuppfattat det hela så var det rätt. Jag var inte riktigt beredd på den valsen så jag tyckte det var jobbigt.

Ja, sådant har börjat för länge sedan. Om han hör någon påstå en sak så tror han på det till 100% hur tokigt det än är. Och tokigt är det verkligen eftersom det i hans fall oftast är andra barn som i sin tur missuppfattat något och sedan säger det till Max.

Om han börjar ty sig till en annan vuxen ser jag nog som något possitivt, han har varit så bunden till mig jämnt så det skulle vara bra för honom. Det skulle vara ett stort steg för honom. Alla barn borde få ha sin egen "Alfred" sa Anna-Lena Brundin i en intervju. Och jag håller med henne! (Emils Alfred alltså) En vuxen som finns för barnet i ur och skur utan att vara dess förälder.

Hum, sedan kanske det svider för föräldern när den dagen kommer, men man får tänka att det är bra och utvecklande för barnet..