fobi fånigt, är jag ensam ??? Alternativ

[snuffe]

I fredags kväll; sent, mörkt, kom vi fram till landet.
Tände och gick in. Efter ett ögonblick hörde jag ett högt dovt brummande och upptäckte till min fasa TRE bålgetingar som studsade mot de tända lamporna.
I nästa ögonblick stod jag ute på trappan och gnällde....

Hela sommaren har jag klarat mig tack vare myggfönster och moskitnät för dörrarna.
Vi har inga vanliga getingar; bara bålgetingar.
Jag hade så smått förlikat mig med deras existens. De bor i en fågleholk och har alltid bara flugit förbi.

Men nu är jag tillbaka på ruta ett ; hade jag varit ensam hade jag sovit i bilen.
Jo jag vet att bålgetingar är fredliga och allt det där, men vad hjälper det när man plötsligt blir tre år igen ...

Min undran är också ; kan de ha överlevt inne i två veckor eller kom de in så fort vi tände...?
Är jag ensam om att vara så här fånig ???

[Bettson]

Säger som alla andra här. Det finns ingenting som är fånigt
med fobi. Själv är jag paniskt skräckslagen för såna där
satans äckliga tvestjärtar. Det räcker med tanken.

Men jag tycker att det är intressant att alla som svarat i den
här tråden är så rörande överens om fobier.

Att jag tycker det beror på att man i det dagliga livet ofta stöter
på folk som har egna fobier, men som glömmer bort sin egen
rädsla när de träffar på andra med samma problem.

Ofta genom att tex uttrycka sig......Va!, men det där är väl inget att
hetsa upp sig för.....eller det där är väl inget farligt......elller, men
det där är ju inte ens högt.

Jag tror faktiskt att fobier i grunden är något nyttigt. Precis som att adrenalinet ska ge oss en extra puff genom fara så att vi överlever den.

Fobierna är nog egentligen något naturligt för att vi ska träna flyktreflexerna. Med ett så tryggt samhälle vi har så kan det nog bli så annars att kroppen inte vet att man skall fly instinktivt vid fara, eftersom vi så sällan utsätts för fara.

Jag har alltid varit rädd för råttor och möss sedan jag blev anfallen av en råtta när jag var tio år. Ett tag kunde jag nästan svimma när jag såg en mus på bild oförberett. Överaskningsmomentet var alltid något som gjorde raktionen kraftig.

Så för femton år sedan var jag utbränd. När jag mådde som sämst hade jag ganska kraftiga inslag av panikångest. Och då kunde en råtta i stallet kliva rakt över foten på mig och jag stod lugnt och tittade på. Det fanns andra saker som utlöste rädslan så jag behövde inte träna rädsla via en fobi för råttor.

Och likadant har jag det fortfarande. Panikångesten varade bara något halvår och har inte kommit tillbaka. Men fobin för råttor och möss har kommit igen. För nu känns livet så tryggt att mitt undermedvetna återigen tycker det är dags att träna rädsloreflexerna.

Så i grunden gör nog fobierna nytta. Det är bara när de tar över ens liv som balansen blivit så fel att man behöver göra något åt det.