fobi fånigt, är jag ensam ??? Alternativ

[snuffe]

I fredags kväll; sent, mörkt, kom vi fram till landet.
Tände och gick in. Efter ett ögonblick hörde jag ett högt dovt brummande och upptäckte till min fasa TRE bålgetingar som studsade mot de tända lamporna.
I nästa ögonblick stod jag ute på trappan och gnällde....

Hela sommaren har jag klarat mig tack vare myggfönster och moskitnät för dörrarna.
Vi har inga vanliga getingar; bara bålgetingar.
Jag hade så smått förlikat mig med deras existens. De bor i en fågleholk och har alltid bara flugit förbi.

Men nu är jag tillbaka på ruta ett ; hade jag varit ensam hade jag sovit i bilen.
Jo jag vet att bålgetingar är fredliga och allt det där, men vad hjälper det när man plötsligt blir tre år igen ...

Min undran är också ; kan de ha överlevt inne i två veckor eller kom de in så fort vi tände...?
Är jag ensam om att vara så här fånig ???

[Betty]

Känner igen många av mina egna rädslor och fobier i den här tråden, känns skönt att man inte är ensam. En del av mina fobier har jag försökt att komma över genom att utsätta mig för dem, t.ex. höjdskräcken. Jag klarar av tredje pinnen på en stege - med ett nödrop... I ett försök att övervinna skräcken så har jag faktiskt åkt ner för hela Dundret på slalomskidor en gång! Gissa om det tog tid, jag drabbades av värsta dödsångesten när jag kom en liten bit nedanför toppen, där man ser ut över hela Gällivare/Malmberget. Min man lyckades till slut prata ner mig, det tog 40 minuter... Jag var trots det så himla envis så jag vägrade ta av mig skidorna och gå ner, jag visste ju att detta aldrig mer skulle hända. Jag kan idag med viss stolthet säga att jag har i alla fall åkt ner för Soldalssvängen, höjd 2200 m med slalomskidor på - trots att jag är nybörjare på utförsåkning och fruktansvärt höjdrädd...

Jag är inte ett dugg rädd för ormar och råttor - men däremot spindlar och andra äckliga kryp som myror, skalbaggar, tusenfotingar m.m. Jag klarar inte ens av att ta på en bild av en spindel...

Jag doppar inte gärna huvudet under vatten, men det beror nog mest på att jag inte kan simma...tror jag...

Att kräkas är lika med döden... tror jag i alla fall, får panik vid minsta antydan till illamående. Fast jag tycker nog nånstans att jag borde blivit botad från den fobin när jag väntade mitt första barn och spydde varje morron hela graviditeten igenom... men inte då...

Den enda fobin jag har kommit över är den för getingar - Skräcken bara försvann när jag en dag upptäckte att min stora trygga man fick värsta paniken när en getingar kom för nära. Då klev jag fram och "räddade" honom - sen dess är jag inte längre rädd för getingar - "Nån måste ju vara stark och fixa bort getingarna när inte stora starka maken törs!"