Jag är så himla less på att ALLTID behöva, äta lunch ensam... :-( Alternativ

[CurlySue]

Hej,
arbetar på en it-avd där vi är 4 killar och 3 tjejer....
De andra två tjejerna är typiska tjejer som bara kan "leka" två och två..
Och killarna är spelgalna killar i 20 års åldern som inte vill ha med en gammal tant på 38.....

trots att jag arbetar mitt inne i stockholms city så är det inte såå himla kul att alltid gå i affärer på lunchen...och att gå ut och äta lunch på restaurang har jag vare sig råd med eller lust med...

Så som vanligt sitter jag ensam vid mitt skrivbord och äter min matlåda.....
Har pratat med tjejerna...om att jag skulle tycka det vore kul att hänga med dem ngn gång....har gjort det 2 ggr....men stämningen var bara krystad och stel....." titta nu då...så tråkigt vi har det när du måste vara med...."

[Bettson]

Tycker jag låter väldigt trevligt Bettson Så ska vi ha det i vår familj också, att äta ska vara trevligt och inte ett tvång under tystnad.

Begreppet "låta maten tysta mun" har jag också växt upp med men vet inte riktigt om jag följt det Jag är från Dalarna.

Jag tror det uttrycket har kommit av att man kanske vill slippa se folk prata med geggig mat i käften men det löser man ju lätt genom att lära sig att prata MELLAN tuggorna istället:D

Hoppas det löser sig för dig med lunchen Sarah! Bor tyvärr i Småland så resan blir för lång...än nog inte framme förrän till kvällsmaten

Att inte prata med mat i munnen har man väl fått lära sig. Om man inte gör det så omärkligt att det inte hörs att man har mat i mun förstås.

Att inte prata i munnen på varandra tillhör väl vanlig hyfs.

Nog har jag även i min barndom hört att man skall låta maten tysta munnen. Fast då var det inte sagt i den meningen att det skulle vara tyst vid matbordet. Snarare när vi var mindre och blev lite väl stojiga. Eller att någon av syskonen blev osams vid matbordet. Då fick man vara tyst och vi började prata igen när pappa pratade och då hade han i regel bytt samtalsämne till något som inte upprörde känslorna så. Uttrycket användes alltså till att vi skulle tänka efter och anstränga oss för att göra måltiden trevlig. Inte att det skulle vara knäpptyst.

Fast man får väl ta seden dit man kommer kantänka.