CITAT (Tapio @ 09-09-2006, 20:54)
CITAT (Norrbottens-Magdis @ 09-09-2006, 19:33)
CITAT (Tapio @ 09-09-2006, 19:29)
Halaj!
Vad är det för språk? *nyfiken*

Halaj!
Ähh, det är en hälsningsfras som jag hittade på själv nångång i yngre tonåren.
Nu såhär drygt 25 år senare minns jag inte var jag fick det ifrån.
Den är ganska praktisk vid telefonsamtal; jag behöver aldrig presentera mig för folk jag känner, det ger sig vid hälsningen, det är bara jag som hälsar så.
Tillbaka till ämnet.
Det finns två saker med kriminalvården som ställer till elände för samhället.
1. när en småkriminell människa hamnar på kåken första gången så kommer han i kontakt med tyngre kriminella. Kanske ser han upp till dem och börjar att frotta sig mot dem. Han knyter kontakter som hjälper honom vidare i karriären. Det sägs att våra fängelser är rena yrkesskolorna för yngre kriminella.
2. när han kommer ut väntar en diger skuld. Vid misshandel o.d. skall han ersätta offret för sveda och värk och om det är inbrott el. liknande skall han betala tillbaka allt han stulit och varenda dörr han brutit upp. Jag tror att varenda intern har skulder på flera hundra tusen, minst.
Han har alltså två vägar vid frisläppandet: fortsätta på den inslagna vägen el. leva på existensminimum i 5 år för att få en skuldsanering. Hur många orkar det sistnämnda?
Samhället ger alltså vid problem 1 den kriminelle en puff framåt på den yrkesbrottsliga banan och vid problem 2 försvårar samhället honom att välja den smala vägen.
Jaha, men vad skall man göra då?
Inte vet jag, jag pekar bara på problemen, men jag anser att stå som ett kötthuve’ och gorma om att låsa in dom inte är ett särskilt konstruktivt inlägg i debatten för problemet är mer invecklat än så.
//T
Kanske skulle han/hon använt huvudet redan innan brotten skedde och tänkt sig för vad konsekvenserna blir.
Om vi "vanliga" drar på oss skulder får vi allt se till att betala dem eller tycker du att vi ska välja att ge oss in på den brottsliga banan för att slippa dem.