CITAT (Smuttan @ 21-09-2006, 01:31)
Nu ska jag bara ställa en enkel fråga:
Har DU/NI upplevt då ni kommer till en plats ni aldrig tidigare vart på att ni känner igen platsen?
Har DU/NI gjort saker som ni med säkerhet vet ni inte gjort förut?
*Ett exempel: du gör en sak idag, du hajjar till och vet att detta har du gjort förut.....fast du vet att du ALDRIG gjort det tidigare.*
Jag brukar kalla det där för att en hjärncell dör.
Den måste överföra sin information, och därför upplever man saker igen. Det är ju naturligtvis bara en flumförklaring, och Gossen Ruda har skrivit en mer vetenskaplig högre upp.
Om jag tror på andar: Ja, helt klart. Både på gott och ont visserligen. När jag var yngre ville jag alltid att det skulle hända just mig något, men har efterhand accepterat att jag tydligen inte är speciellt mottaglig för "andevibbar".
Men, för 4 år sedan dog min farfar (jag var då 13), och det roliga är att vi aldrig har stått varandra speciellt nära. Han var en butter och hård gubbe, och jag var en liten flicka. Nu råkade det dock bli så att jag var den sista som talade med honom när han var vid liv. Han ringde en morgon när jag var ensam vaken och var alldeles andfådd och bad att få prata med någon av mina föräldrar. Jag förstod väl inte stundens allvar utan påpekade att de sov. Men farfar tjatade, så jag gick för att hämta mina föräldrar, men när de väl kom till telefonen (jag stressade dem inte direkt) var det ingen där.
Farmor ringde ambulansen eftersom farfar hade trillat ihop, men när de kom hade redan hjärtat stannat, och gick inte att få igång.
Jag förstod aldrig att det var något fel på farfar, och hann gå till skolbussen innan någon där hemma fick reda på det också. Men när bussen åkte förbi hans och farmors hus och ambulansen stod utanför föll bitarna på plats.
Självklart fick jag dåligt samvete, inte för att han hade dött utan för att jag kanske hade hindrat honom från att prata med sin son för sista gången i livet.
För att komma till saken utan att det blir för långt; farfar är här ibland och hittar på hyss.. jag väljer att tro att han vill berätta för mig att han faktiskt tycker/tyckte om mig, bara det att han hade svårt att visa det när han levde.
Det är sällan jag plötsligt känner att NU, nu är farfar här, utan det händer oftast saker. Datorn brukar sättas igång av sig själv. Även skärmen tänds och lyser alltid i någon skarp färg, olika varje gång. En grind som farfar har gjort (han var snickare) öppnas jämt och ständigt trots att jag haspar den. Det läskigaste och mest konkreta var när jag stod i badrummet och såg i spegeln att det föll vitt damm från taket precis bakom mig. Jag vänder mig om, och det faller inget, men när jag stryker med fingret på badkarskanten ligger det ett tunt lager vitt mjöl på den. Nästa morgon var det borta, fast jag aldrig torkade bort det.
Allting händer alltid på natten, och i 90% av fallen när jag är ensam vaken. Antar att jag är mer mottaglig för spökerier då.
Jag har bett farfar att dra ner på det, för även om det inte är hemska saker som händer, skrämmer det mig. Nu har det inte hänt något på hela sommaren, fast nog känns det som att han läser över axeln på mig nu så jag gillar egentligen inte att skriva sånt här.
Andar, finns dom eller inte?
17-09-2006, 19:51
