Sorg/glädje... Alternativ

[*Miss Cocker*]

För tretton månader sen trodde jag inte att jag skulle överleva, från ena stunden till den andra förlorade jag min älskade mamma. På fullt allvar jag trodde inte inte att livet skulle föra mej vidare, jag ville det ens en gång inte. Men här är jag nu, kanske inte direkt full av liv men inte heller fylld av sorg. Kan säga att jag befunnit mej i en sorg som jag upplevde som bottenlös, idag finns det en bit mark att stå på.

Året 2005 var ett år av fyllt av personliga förluster, vid min sida stod min mamma och hjälpte mej att ta mej genom som jag upplevde det, den ena begravningen efter den andra av fem nära vänner. Så kom den dagen då jag behövt henne som mest, hon lämnade mej med vår historia bakåt och våra planer för livet framåt, ensam. Livet idag är förändrat, givetvis kommer det aldrig någonsin att bli som förut och det saknar jag. Varendaste dag sen en tid tillbaka ser jag det jag inte såg förut, framåt mot det som komma skall. Det är som om någon satt på mej ett par gigantiska glasögon som jag bara ser en liten bit framåt med, en liten bit i taget. Men det är okej...

Idag kan jag känna mej väldigt ensam i min sorg, då det för andra ser ut som en lång tid har förflutit och allt är tillrättaställt. Det är inte det och kan aldrig bli det, för min mamma kommer aldrig mer tillbaka. Då det finns ett behov för mej att skriva så tänker jag fortsätta på denna tråden så länge jag behöver. Följ gärna med mej och dela med er av era livserfarenheter.

Inom mej bär jag dej med mej överallt, min älskade & oerhört saknade mamma...

[Floppy]

Vet precis hur du känner...förlorade min pappa för 2 år sedan i galopperande cancer... det kom så plötsligt att jag fortfarande inte har fattat det...ena dagen lever han...andra dagen är han borta...

Mina föräldrar är skilda sedan jag var liten och det blev bestämt att jag skulle bo hos min pappa...
så jag har haft honom som både min pappa och mamma...

Visst, mamma lever men hon fanns inte där när jag växte upp...hon kom in i mitt liv igen, efter en väldigt sporadisk kontakt tidigare, för ca 5 år sedan... Vi pratas vid i telefonen varje dag...hon bor i Malmö och jag i Hudiksvall...

Mitt liv gick sönder när han gick bort... inget blir detsamma... man försöker gå vidare... man vågar inte prata om det med sina nära och kära längre för då tror man att de andra tycker att man är 'knäpp' som inte har 'släppt det där ännu'... men jag 'pratar' med min pappa ibland för mig själv...när ingen annan hör mig...vid hans grav eller när jag är ensam hemma...i mina tankar pratar jag med honom...

Det kommer aldrig att gå att sätta ihop mitt pussel, för i mitt pussel fattas det en stor bit...

Många värmande, tröstande kramar till dig...