Sorg/glädje... Alternativ

[*Miss Cocker*]

För tretton månader sen trodde jag inte att jag skulle överleva, från ena stunden till den andra förlorade jag min älskade mamma. På fullt allvar jag trodde inte inte att livet skulle föra mej vidare, jag ville det ens en gång inte. Men här är jag nu, kanske inte direkt full av liv men inte heller fylld av sorg. Kan säga att jag befunnit mej i en sorg som jag upplevde som bottenlös, idag finns det en bit mark att stå på.

Året 2005 var ett år av fyllt av personliga förluster, vid min sida stod min mamma och hjälpte mej att ta mej genom som jag upplevde det, den ena begravningen efter den andra av fem nära vänner. Så kom den dagen då jag behövt henne som mest, hon lämnade mej med vår historia bakåt och våra planer för livet framåt, ensam. Livet idag är förändrat, givetvis kommer det aldrig någonsin att bli som förut och det saknar jag. Varendaste dag sen en tid tillbaka ser jag det jag inte såg förut, framåt mot det som komma skall. Det är som om någon satt på mej ett par gigantiska glasögon som jag bara ser en liten bit framåt med, en liten bit i taget. Men det är okej...

Idag kan jag känna mej väldigt ensam i min sorg, då det för andra ser ut som en lång tid har förflutit och allt är tillrättaställt. Det är inte det och kan aldrig bli det, för min mamma kommer aldrig mer tillbaka. Då det finns ett behov för mej att skriva så tänker jag fortsätta på denna tråden så länge jag behöver. Följ gärna med mej och dela med er av era livserfarenheter.

Inom mej bär jag dej med mej överallt, min älskade & oerhört saknade mamma...

[Björken]

Inte kan jag säga att jag förstår hur du känner det efter att ha mist din älskade mamma för det är bara du som kan göra.

Däremot vet jag hur jag själv kände det den dagen min älskade man och våra fyra barns kära pappa lämnade livet alldeles för tidigt, inte ens 40 år gammal. Han var också full av liv ena dagen och borta morgonen efter.

Trodde också att allt skulle ta slut den dagen att jag aldrig skulle finna vägen tillbaka till livet.

Att tiden läker alla sår, som så många då sa, har jag insett nu snart 20 år senare, men däremot blir livet aldrig som det var innan. Det har hänt så mycket som jag skulle vilja delat med honom. Att våra barn växt upp till fina vuxna människor och glädjen att få följa barnbarnens steg ut i livet. Men hur tokigt det än kan låta i andras öron så när jag har för mycket jag vill säga honom så går jag till graven, sätter mig en stund bredvid stenen och berättar för honom allt jag vill han ska dela med mig.