Sorg/glädje... Alternativ

[*Miss Cocker*]

För tretton månader sen trodde jag inte att jag skulle överleva, från ena stunden till den andra förlorade jag min älskade mamma. På fullt allvar jag trodde inte inte att livet skulle föra mej vidare, jag ville det ens en gång inte. Men här är jag nu, kanske inte direkt full av liv men inte heller fylld av sorg. Kan säga att jag befunnit mej i en sorg som jag upplevde som bottenlös, idag finns det en bit mark att stå på.

Året 2005 var ett år av fyllt av personliga förluster, vid min sida stod min mamma och hjälpte mej att ta mej genom som jag upplevde det, den ena begravningen efter den andra av fem nära vänner. Så kom den dagen då jag behövt henne som mest, hon lämnade mej med vår historia bakåt och våra planer för livet framåt, ensam. Livet idag är förändrat, givetvis kommer det aldrig någonsin att bli som förut och det saknar jag. Varendaste dag sen en tid tillbaka ser jag det jag inte såg förut, framåt mot det som komma skall. Det är som om någon satt på mej ett par gigantiska glasögon som jag bara ser en liten bit framåt med, en liten bit i taget. Men det är okej...

Idag kan jag känna mej väldigt ensam i min sorg, då det för andra ser ut som en lång tid har förflutit och allt är tillrättaställt. Det är inte det och kan aldrig bli det, för min mamma kommer aldrig mer tillbaka. Då det finns ett behov för mej att skriva så tänker jag fortsätta på denna tråden så länge jag behöver. Följ gärna med mej och dela med er av era livserfarenheter.

Inom mej bär jag dej med mej överallt, min älskade & oerhört saknade mamma...

[Björken]

Vänner som orkar lyssna när man gång efter gång vill "prata ut" om sorgen finns det få av. Den där vännen som kom ny mitt i sorgen är ofta den som orkade längst. Du förstår säkert vad jag menar med den som kom ny alltså den som bara fanns där när livet var helt upp och ner.

Det jag måste få säga är att sluta inte prata om din sorg rätt om "dina vänner tycker du ska söka proffshjälp". För varje litet samtal är du en bit på väg genom sorgen och just detta att man vill prata om sin sorg med medmänniskor är så sunt det kan vara för det visar att man sakta, sakta arbetar sig genom sorgen.
Observer att jag skriver genom sorgen, för det måste man göra, man kan aldrig gå runt den.

Jag hade väl tur mitt i allt att jag hade barnen, vi pratade och pratade och grät och grät tillsammans, det var alltid någon av oss som hade behov att prata och vi hade alla samma möjlighet att lyssna.

Det som gör mig mest ledsen är när människor runt omkring låtsas som om den som lämnat livet inte existerar längre. Vadå, existerar brukar jag säga, bara för att någon inte kroppsligt finns längre så finns ju de ju med oss som levt med dem ett helt eller delar av ett liv.