|
Jag tror det har en del med livsstil att göra.
Maken är en ekorre som nästan får ångest av stt slänga, så är det någon som slänger så är det jag. Svärmor slängde vilt och när svärfar var utskickad att åka till tippen så åkte han till oss i stället och dumpade saker.
Och järnvägar ifall vi slängde något som de kunde komma ihåg. Karensen var tio år ungefär. Men vad sjutton skulle man med trasiga gummibåtar. Eller en åra, eller malätna sälskinnspälsar storlek 34.
Själv är jag uppvuxen under knappa förhållanden och att laga fixa ta tillvara var en nödvändighet, inget val.
Så allt var i många år ganska tungrott med dels magasinering av svärföräldrarnas skräp och eget fixande och tillvaratagande. Man såg berget växa och hoppades på den där tiden som skulle komma sen....
Fast nu är svärfäräldrarnas makt bruten så allt deras skit är väck. SJälv fixar jag inte och tar tillvara så mycket längre. Dels inser jag att jag inte har tid och att den där bättre tiden inte kommer. Dels är ekonomin bättre än den var tidigare.
Förvaringsutrymmena som förut var obefintliga anpassas nu i visserligen långsam takt till vad jag vill ha. Tvättstugan tex. börjar arta sigriktigt bra.
Jag slänger i garderoberna men kan inte göra några stordåd för då mår maken inte bra. Men när jag kastar i smyg så går det bättre.
Och allt blir så mycket mera lättarbetat. Mindre arbete och bättre ordning.
Vad gäller prylar i hemmet så är jag nog lite mitt emellan. Jag har nog gärna en del prydnadsgrejor men hellre några få som det är något med. Helt kalt vill jag inte ha det.
Likadant med blommor faktistk. Hellre några få blommor som är välskötta.
|
Är jag ensam
20-10-2006, 21:07
askar 
