Gammal inbiten rökare som jag är så kanske det är dags att titta lite på hur det har sett ut över tiden.
Ännu på sjuttiotalet talades det inget om hur skadligt det var att röka. Där satt och stod folk på sina arbetsplatser och rökte överallt. Glömmer aldrig vilket ramaskri det blev när det på min arbetsplats bestämdes att det skulle vara rökfria sammaträden. Fortfarande röktes det i arbetsrummen, väntrummen ja i princip överallt.
Att jag fick två friska välmående barn istället för böcklingar kan så här i efterhand betraktas som ett mindre under.
Sen har antirökkampanjen accelererat sedan någon gång på åttiotalet och hetsjakten var ett faktum men blev värre och värre med åren.
Men i ärlighetens namn så har väl de flesta rökare också med tiden visat mer och mer hänsyn till ickerökare, ja inte alla förståss men många. Och massor med folk har slutat röka så idag är vi ju inte så många kvar. Ett utdöende släkte tror jag. Ja det är ju farligt att röka och jag vet att jag borde sluta men jag är lite sån att ju mer man tjatar och hotar desto mer obstinat blir jag och gör således tvärtom. Och jag tror inte jag är ensam om att vara sån.
Positiv peppning är vad som behövs, inte pekpinnar och hot. Ett eventuellt löneavdrag skulle tror jag inte ha någon som helst betydelse. Den som vill röka skulle säkert ta det också och då skulle ju heller ingen kunna klaga på att rökaren går ut o tar några bloss.
säger en som bör och försöker sluta röka hela tiden