Idag är det ett år sen min älskade livskamrat sen 35 år gick bort. Det har vart ett händelserikt år, med tanke på att jag då trodde att mitt liv va´slut, såg ingen glädje med framtiden.
Jag sa då att jag aldrig skulle kunna älska nån så som jag älskat henne, nu vet jag bättre, mitt liv har vart en fullkomligt vansinnig berg och dalbana mellan himmel och helvete sista halvåret just p.g.a. kärleken.
Den kärleken slog till i våras här på odla, att man kan älska så........en förödande kärlek som sliter sönder en, och emellan varven kan va´det ljuvaste av det ljuva, men i det långa loppet destruktiv och rent ohälsosam.
Men jag har insett att faktiskt även jag kan finna kärleken, bara jag släpper in den i mitt liv igen.
När jag skrev om va´som drabbat min familj för ett år sen så fick jag så enormt mycket tröst i både min tråd här på odla och via pm, dom värmde, tröstade och stärkte mig.
Min psykiska hälsa har fått sig några törnar under året, jag har gått undan och slickat mina sår, ryckt upp mig och kommit tillbaks på banan, om än lite tilltuffsad.
Många av dom som skickade pm har jag fortfarande kvar som mycket goda vänner (som jag visst anser att man kan ha via nätet) vissa av dom har jag på msn och har daglig kontakt med oavsett om jag är här eller inte.
En del har jag så bra kontakt med så funderingarna tydligen gått om man kan bli far via nätet.......det kan jag tala om för alla att det kan man inte, men man kan ställa upp rent mentalt på en mycket god vän som ställt upp för mig i min sorg jag hade då.
Jag trodde jag skulle gå sönder då för ett år sen.....och jag har nästan gått sönder flera gånger under det här året, många gånger p.g.a. min nya kärlek, en kärlek via nätet som visserligen gett mig min glädje tillbaka, men också djupa sorger och sår.
Under alla dessa turer har det funnits en, en enda som funnits jämt, i skratten, i tårarna, i skämten, i vardagen. En som ställt upp när jag bubblat av glädje, delat min glädje och har vart så glad för min skull. Samtidigt som hon även fått dela mina sorger både då efter min älskade och efter min nya kärlek, hon har alltid ställt upp för mig, tröstat, stöttat, peppat och lyssnat.
Denna underbara person har alltid funnits för mig efter min förlust, hon är min alldeles egna skyddsängel, utan henne hade jag nog aldrig orkat leva vidare.
Och nej, min ängel är inte den nya kärleken, min ängel är en gift kvinna med ett enormt varmt hjärta, som alltid finns till hands när jag drabbas av total förtvivlan, för att sen glädjas med mig i mina bättre dagar.
Tack alla ni som delat med er av er värme och omsorg under det här året!