kan någon förstå, min hund? Alternativ

[Gåsis]

Vi har en liten finn/norrbottenspets som i vanliga fall är jättelättsam. Han går oftast lös och springer inte fram till andra hundar eller människor. Men när vi möter en schäfer eller collie bli han som förbytt, skäller och gormar och rycker i kopplet om han är kopplad. Han springer inte fram om han är lös. Varför gör han så? Han lyssnar inte på nog och inte på sitt och inte på ett nå Jag kan tro han är rädd för dom men inte är det kul när han beter sig så.

I parken har vi en klok kvinna med schäfer och några gånger när vår hund lugnat sig har dom fått hälsa och det har gått hur bra som helst, men nästa gång dom möts är det lika illa igen.

Är det någon som är bra på det här med hundar och tror sig ha goda råd?

/Åsa

[Anma]

Låt honom absolut inte gå längst ut i kopplet. Se till att han går brevid dig.
I hundens värld är det den som går längst fram som är ledare och därmed också ska ha den uppgiften.
Sträck ut ditt ben framför honom och stoppa upp honom, sen vänder du helt om och går nåt steg i motsatt riktning.
När du fått tillbaka kontakten och han lyssnar igen kan du be honom sitta.
Kontakt igen - "kom så går vi", sen fortsätter du i den riktning ni var på väg med hunden nära dig.
Tar han över igen, så upprepa proceduren.
Beröm jättemycket när han lyssnar på dig och söker kontakt, men skippa bannorna när han gör fel.
Ignorera fel och belöna rätt  
Att börja läxa upp en hund som är fokuserad på att skydda flocken blir totalfel och förvärrar oftast saken.

Hepp! Gjorde precis så här (minus sittkomandot, Gibson är byggd som en greyhound och det är onaturligt för honom att sitta så jag brukar inte kräva det av honom så ofta) idag när jag var med ensampromenaderna med Gibbe idag. Hör och häpna, det funkar!!!

Han skällde, jag vände berömde vid kontakt. Han småmorrade och jag vände, berömde och gick vidare mot hunden och Gibson höll tyst! Han spände upp sig men sa inte ett ljud. Gick då i cirkel runt hunden och efter en stund slutade Gibbe att bry sig om hunden. Gick då närmare, som närmast 10 meter bort, och förklarade för hundägaren vad jag höll på med, hade fått en del konstiga blickar under mitt cirkelgående... Då ville Gibson fram och hälsa med glatt viftande svans, som han gör med hundar han känner. Det fick han dock inte denna gång.

Mittemot oss bor en gammal labbedam som gibbe skällt ut massor med gånger. På kvällen mötte vi denna hund och han höll tyst! Belöningen var att han fick fram och hälsa, förutom mitt beröm då. Det var den andra hundägaren som sa att han varit så duktig så att nu får han komma fram! Han var så glad så, Gibson!

Ett backsteg blev det på sista kissrundan då jag hade Ninni med mig också. Då var det mer eller mindre samma visa som förr, så närmast blir det att gå ut med dom var för sig tills Gibson lärt sig att alltid låta bli att skälla och sen blir det hårdträning med Ninni i sällskap.

Jag som fått höra att man absolut inte ska vända bort från "faran" för då förstärker man hundens uppfattning om att det är farligt.. Pyttsan! Tänk om jag inte lyssnat på detta då utan provat det också! Hade sluppit dessa sista 2 månaders jobbiga promenader! Tidigare träffade vi på främmande hundar i genomsnitt 2 ggr/mån så det var ju inget stort problem hans skällande. Sen vi flyttade hit träffar vi på okända hundar nästan varje promenad...

Tack AnitaGg!!!

Uppdatering om läget. Det funkar ganska bra.

Är det mörkt ute skäller han direkt han ser något misstänkt, men slutar när jag vänder bort oss från det. Så vänder vi tillbaka och han låter bli att börja skälla nästan alltid. efter 2 vändningar har han inte skällt en endaste gång.

När det är ljust ute har han slutat att skälla på vissa hundar helt. Vissa skäller han på men då blir det vändning och tystnad.
Så visst går det framåt, men jag glömmer bort mig ibland och säger "nej" när han börjar skälla med resultatet att han blir mer uppstissad. Lustigt det där!