För tre år sen insjuknade min kompis i cancer, hon fick en frist på högst ett halvår, hon har dock trotsat det. Har haft väldiga smärtor men fått hjälp med det, haft "vård i livets slutskede" från hemsjukvården i södra Sthlm där hon bor så här länge.
Tumören krympte oförklarligt där den satt mellan tarmen och njurarna, men hon blev aldrig helt återställd och levt den här tiden med ohyggliga smärtor.
Nu ringde hon i helgen, det har spritt sig till levern och hon har fått flera nya tumörer. Finns inget hopp alls.
Visserligen har hon levt på "övertid" men det känns för dj---igt.
Hennes dotter har precis som Elle haft en hjärntumör, hon fick seneffekter på strålningen och blev gravt synskadad och hör bara på ett öra. Mot alla odds blev hon gravid och fick en liten Albin för 8 månader sen.
Min kompis och jag har varit varandras livlinor, vi har ju gått igenom något med våra sjuka döttrar som ingen som inte varit där kan förstå. Vi har burit varandra och kämpat mot orättvisor i vården och fördomar mot den hormonella övervikt flickorna fått genom sin behandling. Vi har iaf varit två.
Snart kommer hon inte att finnas mer!
Ledsen, kompis med cancer
27-11-2006, 20:10
