CITAT (Christa @ 08-12-2006, 07:31)
På 80-talet sparade jag allt jag kunde för att ha råd att gå ner i arbetstid. 1992 bad jag chefen att få gå ner till 80%. Han sa nej! Det hade jag inte räknat med. De som har barn har lagstadgad rätt att gå ner till 75% men till mig kunde han säga nej.
Ett halvår senare kom nästa kalldusch. Jag fick mindre påökt i årets löneförhandlingar än alla andra på hela avdelningen. När jag frågade chefen varför så svarade han "Du har ju bett att få gå ner i arbetstid, så jag vet ju inte var jag har dig."
Det var det värsta! Jag jobbade ju på och slet som vanligt. Jag fick ju aldrig gå ner. Att jag inte sprack av ilska!
mm, tänk om han hade tagit sig tid o satt sig ner för ett ordentligt samtal istället för att sitta o fundera ut sina egna slutsatser på kontoret....