CITAT (Margaretha @ 27-01-2007, 16:30)
Många försvarar sig - och tror jag - sitt onda samvete med att det är viktigare med kvalitetstid än med kvantitet.
Men då är väl risken precis den att det blir bara mystid, ingen tid till att låta barnen möta det motstånd som de behöver t.ex. Vem vill riskera en konflikt om man träffar sitt barn en timme om dagen?
Och matvanorna hos vissa barn och ungdomar är en katastrof. Häromdagen satt en av mina elever och beklagade sig att hon var så hungrig. Det visade sig att allt hon fått i sig den dagen var ett glas cocacola. Klockan var två, och hon var jättetrött - naturligtvis. Frågar man så äter nästan ingen gymnasist frukost.
En undersökning i Frankrike visade att barnen i de familjer där man åt gemensam middag, och där barn och vuxna då fick möjlighet att prata med
varandra om vad som hänt under dagen t.ex. mådde betydligt bättre psykiskt än andra barn. Allvarligt!
Jag jobbade själv deltid tills min yngste var 12. Visst fick vi sämre ekonomi och visst är min pension - när det blir dags - ett orosmoment, men jag skulle inte ha velat ha det på något annat sätt.
Mycket viktiga och insiktsfulla ord du säger där. Min dotter är också lärare och hon skulle hålla med dig i varje ord. Vi pratar ofta om det. Visst är det konstigt att dagens föräldrar tappat kontrollen så mycket över sina barn. "Jaså, du vill inte äta frukost - ja men då slipper du" (kankse ett dåligt valt exempel)
Jag har nog varit en "slapp" förälder i många avseenden men snälla och ansvarsfulla vuxna har det ändå blivit av dom
Min tes är att barn är barn och det är vi vuxna som skall ha förståndet. Det är vi som skall visa barnen vad som är rätt och fel, vi skall coacha dom till att bli schyssta vuxna.
Men om man skall göra karriär, träna sig smal å vacker och umgås med rätt folk - ja då blir det inte så mycket tid över till barnen.
Konstigt egentligen. Förr skilde man på planerade barn och barn som "bara dök upp". Man kan ju tycka att kravet på föräldrarna till planerade barn borde vara större än vad resultatet tycks visa på.
Är jag väldigt elak - ursäkta om jag trampar på ömma tår i så fall - om jag tror att åldern har visst inflytande? Det är ju så att ju yngre man är när man får sina barn desto mer orkar man. För närvarande är man knappast under 30-35 när första barnet dyker upp. (Vet att den åldern varierat under tidernas gång)
Modig kvinna eller?
26-01-2007, 13:36
