Det har redan getts många bra och kloka råd i tråden, jag kan bara instämma! När jag "gick in i väggen" var det ett rent under att jag inte blev inlagd någonstans, det var bara skrik och gråt hela dagarna. Spelade ingen roll om det var bagateller, som att katten välte ut vattenskålen eller att maten blev klar 10 minuter senare. Jag är oerhört tacksam för att min sambo stannade och var ett stöd för mej.
Att jag idag mår bättre beror på att jag omvärderade vad som var viktigt i mitt liv. Innan hade jag låtit andra bestämma det och ställa krav. Det var tufft att stå emot vissa som inte begrep prioriteringarna. Nu har jag bestämt att de personerna inte hör hemma i mitt liv förrän de har lärt sig att acceptera att alla gör olika livsval.
Nu blev det ett långt inlägg, och det jag ville säga från början var: ge inte upp! Det kommer en ljusning i tillvaron även om det inte verkar som det nu. Lycka till
Blääähh.., Sjukskriven
09-02-2007, 11:34
