Jag börjar med att citera mej själv från tråden ang stress:
CITAT
Här har ni en till utbränd pga stress.... Långvarig sådan på jobbet... Saker hände den ena efter den andra och det fanns inte tid till att sätta sej ner och andas i fem minuter. Avsaknad av ledning, strul i personalgruppen, ont om personal, sjuka boende, omorganisation,strul, bråk, tjaffs, skvaller... det ena efter det andra i två års tid. Det ena avlöste det andra. Svårt att säga nej, vill vara alla till lags och hjälpa alla, krav på mej själv att alltid fixa allt mm mm
Nu har jag varit hemma ca 7 månader och börjar må så pass mycke bättre att vi snart skall börja planera arbetsträning. Men fy så sliten man blir och så lätt man faller tillbaka i stressen... jag kommer nog alldrig att bli densamma. Stress är hemskt!
I början så grät jag mest hela tiden. jag var trött ända in i själen, en trötthet som inte går att beskriva med ord. Jag orkade ingenting, jag ville ingenting, jag ville bara vara ifred. Orkade inte med människor, orkade knapt med mej själv. Jag var förvirrad, klev av bussar och tåg på fel platser. Hittade inte mina saker fast de låg på samma plats som de brukade. Hörde inte vad folk pratade om för jag orkade inte lyssna.
Det har gått väldigt sakta frammåt, jag har fått hjälp först från en kurator och nu även en beteendevetare. Samt att jag fått antideprisiva tabletter för jag behöver fylla på seretoninhalten så jag kan bli pigg och glad igen.
Sjukskriven har jag varit helt sedan i början på augusti och om ett par veckor skall vi ha möte för att planera arbetsträning och återgång till jobbet.
Blääähh.., Sjukskriven
09-02-2007, 11:34
