CITAT (Gita @ 14-02-2007, 22:00)
Kanske är jag hårdhudad, det mesta rinner av. Jag gör alltid så gott jag kan och det räcker långt och när det inte räcker så bryr jag mig inte särskilt mycket för jag har ju gjort mitt bästa. Sen har jag haft turen att ha haft en bra uppväxt med föräldrar som gjort mig medveten om mitt värde, ett bra äktenskap och bra stimulerande, utmanande och utvecklande jobb.
Kanske det är en förklaring? Att jag trots ett krävande heltidsarbete, tre barn i tät följd varav ett varit och fortfarande periodvis är svårt sjukt, inte blivit sjuk själv.
Gita
Eg så tror jag inte att du är hårdhudad alls. Du är bara dig själv.
Jag har också haft en bra uppväxt... ett bra äktenskap ... fyra fina barn
men mestadels inget jobb utanför hemmet.
Barn som varit allvarligt sjuka... alla fyra... och nu är jag själv i dödens väntrum
... fast där vet man ju aldrig när ens nummer ropas upp.
Kan ju komma ganska snart, men också dröja i mååånga år.
Ändå har jag inte drabbats av vare sig panikångest eller depression.
Jag har helt enkelt valt att se positivt på idag och framtiden.
Har svårt för att blicka bakåt ... Ser hellre allt spännande som väntar runt knuten.

Livet är ett spel med hög insats... så har jag fattat det som.
Och vad jag också förstått... så kommer ingen av oss levande härifrån.
Förlåt alla ni som mår dåligt. Detta blev lite OT.. men jag ville ändå berätta hur jag ser på saken.