Lägger ut denna länk ifall någon är intresserad av fördjupa sig i ämnet.

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2...2003-123-18.htm

Där framgår tydligt att utmattningsdepression/syndrom inte alls behöver vara relaterad till arbete utan lika gärna kan bero på en kaotisk hemmasituation

Hur många har inte drabbats pga att man efter jobbet ska hämta barn, handla, fixa middag, köra barn till aktiviteter, ta hand om åldrande föräldrar mm. Tyvärr talar man oftast om vad man ska förändra på arbetsplatsen men inte så mkt om vad man behöver förändra på hemmaplan för att få ett mindre stressfyllt liv.

Ur Socialstyrelsen skrift:
"Diagnosen ”utmattningssyndrom” innebär ett antagande om etiologin (sjukdomens orsaker), som tänks vara långvarig stress, men den innebär inte något ställningstagande till om stressen är relaterad till arbetet eller inte. Samma sjukdomsbild kan ses även vid långvarig stress som inte är relaterad till arbetet utan beror på andra typer av långvariga påfrestningar (t.ex. långvarig arbetslöshet eller långvariga relationsproblem)."

Jag laddade hem rapporten för att läsa senare, och det lät mycket intressant!

Jepp.....tråkigt att det ska relateras till arbetet när det lika gärna kan handla om den egna sociala situationen och oförmåga att säga nej i sin situation samt försöka förändra den.

Jag drabbades av utmattningssyndrom eller utbrändhet som det heter i ett läge när jag "varit duktig och klarat alla problrm under lång tid, men nu är det över och allt är bra"
Alla förväntade sig att nu skulle jag börja jobba igen och allt skulle bli som vanligt.
Det var DÅ jag kraschade.
Det tog mig 5 år att bli helt återställd om man nu någonsin blir det.
Fortfarande är jag mindre stresstålig och väldigt ljudkänslig.

Så jag kan alltså skriva under med dubbla svarta tjocka streck på det som står här.

Men det kan tyvärr också användas som ett försvar av mindre nogräknade arbetsgivare! Så slipper man tänka på att folk arbetat sig sjuka.

Hon har en sjuk, gammal mamma eller hennes son knarkar! Då vet man väl hur det går.

En arbetssituation måste ju vara så mänsklig att man kan ha något privat problem utan att trilla ihop direkt. Alla drabbas vi ju regelbundet av bekymmer av olika slag. Det är ju också en del av livet.

Så sant, så sant! Allt för att slippa ta ansvar!

Men det ligger väl ändå ett korn av sanning i att om man har det jobbigt på arbetsplatsen så fixar man det i de flesta fall om man har det bra hemma.

På min egen arbetsplats har jag sett exempel på den psykiska utmattningsdepressionen (som ju är den medicinska termen för "utbrändhet") som beror enbart på jobbet, enbart på privatplanet och en kombination av båda.

Instämmer helt! Det kommer bara att missbrukas mot dom sjuka och sjukskrivna så slipper arbetsgivarna ta sitt ansvar!!! Helt i
överensstämmelse med den nuvarande regeringen

Det är väl ändå viktigt för den drabbade att ta reda på orsaken! Finns problemområdet på hemmaplan så är det ju där man måste förändra och det kvittar ju hur mycket man, från arbetsgivarens sida, försöker hjälpa till. Tycker ibland att arbetsgivarens oförskyllt får ta väldigt mycket skit för att hemsituationen är kakotisk och svårbemästrad. Är det hemsituationen som är problematisk då måste man ju faktiskt försöka lösa det. Som vuxen människa har man i mångt och mycket ett eget ansvar. Har man tufft med att säga nej och planera så kanske det är där man måste börja eller kanske minska sin egen tid för att kunna uppfylla sina egna mål att vara den man vill vara för sin egen familj.
Varken arbete eller privatlivet gagnas av att man inte lär sig prioritera. Det handlar inte om att vara snäll och ställa upp för allt och alla.

Håller med dig Ophelia! Är det andra problem i ens liv än arbetet som ligger till grunden för att man inte klarar att arbeta så får man försöka lösa sin situation som vuxen människa som du säger. Ibland går det inte och man får söka professionell hjälp.
Vad jag menade är i dom fall där arbetet är den uppenbara utlösaren till att man mår dåligt, och i dom fall ska ju arbetsgivaren givetvis ta sitt ansvar!!!
Många gånger tror jag att det handlar om en kombination arbetet - hemsituationen som är oförenlig för individen. För egen del kände jag att jag inte räckte till på båda ställen så jag valde att lämna mitt arbete och prioriterade familjen. Men för många är ju inte valet så "lätt" , jag behövde flera år för att komma till insikt. Det var mitt personliga val som vuxen människa, jag har ju bara en familj och den betyder mest i livet för mig

Från min arbetsplats har jag upplevt att det var enklast för en person att skylla på arbetet. Det pågick under lång tid. Till sist framkom det att problemet var familj och hem.
Jag tror att det kan vara så till att börja med att det är enklare att skylla på arbetet än att ta itu med de egna problemen.
Det håller bara inte i längden.

Det klokaste hittills i den här debatten. Visst måste det största ansvaret ligga hos individen, man måste helt enkelt välja för man kan inte få allt här i livet. Om man hela tiden ser sig som ett offer, att det är någon annans ( arbetsgivare, partner m.m) fel, då frånsäger man sig ju rätten att själv bestämma över sitt liv. Och man är ju inte livegen på en arbetsplats.
Gita

Det känns som om problemet med jobbiga arbetsplatser förringas en del. Har själv under många år arbetat 50-60 timmar de flesta veckor och verkligen varit slut.
Och det är ingenting som jag önskat. För att kunna ta hand om barn och familj jobbade jag halvtid tills den yngste var 12. Men sedan fick jag inte längre.Och då blev det tungt!

Vi brukar säga på min arbetsplats att det måste vara möjligt att arbeta heltid och samtidigt ha ett privat problem - inte totalt kaos i familjen precis - t.ex. en släkting som behöver extra hjälp, en tillfälligt sjuk make el.dyl. Det är det jag menar.

F.ö. har arbetsgivare skyllt BARA på problem i privatlivet även under den gamla regeringen, när människor blivit utbrända.Så verkligheten är densamma!

Men det måste ju ändå vara ett val Du själv gjorde, ingen arbetsgivare kan tvinga någon att jobba så mycket.
Vad hade hänt om Du sagt nej? Varför stannade Du kvar hos den arbetsgivaren ?
Gita

Ja visst gör vi det, men hur kommer det sig då att de flesta av oss inte blir sjuka. Småbarn,dagishämtning, städning, tvätt, heltidjobb, sjukdomar inom familjen osv. det går ju de flesta av oss igenom.
Gita

Det verkar som om du är något "brutal" i dina åsiker Gita.
De människor som blir utbrända eller drabbas av utmattningsdepression har inte valt att bli det. Det är allt som oftast människor som "brinner" och engagerar sig för sina medmänniskor och är aktiva i sitt arbete. Det är därför det blir för mycket till slut! Det är ingenting som händer över natt utan under en lång tid, oftast många många år. Den drabbade märker det inte själv till en början utan försöker rationalisera bort symptomen ända tills sammanbrottet kommer....Man växer liksom in i den här 60 timmars - veckan
Det är det som kallas utbränd! Jag läste någonstans några kloka ord:
För att bli utbränd måste man först brinna!!!

Vad är då din slutsats till att de flesta inte blir sjuka ?

Ja det är ju det jag undrar, har inget svar, jag vet helt enkelt inte.
Gita

Jag har tack o lov varken gått i väggen eller drabbats av svåra depressioner
eller panikångest.
Men jag har den största respekt för dem som drabbats och deras känsla.
Det finns väl inte en enda människa i världen som frivilligt "sjunker" och mår så dåligt som de drabbade ju gör.
Inte hjälper det att man då kommer med pekpinnar som... Ryck upp dig nu...osv

Försök att tänka dig in i situation då du som icke simkunnig hamnat på djupt vatten och håller på att drunkna .
Inte hjälper det dig att någon på stranden ropar... Äh simma på nu... du kan om du vill!


Tycker att vi som haft lyckan... att åtminstone till nu... klarat oss
ska vara tacksamma för det.

Stor kram till er alla som inte mår så bra.

Åsikter är det knappast, snarare en undran vad som gör att en del klarar av livets med- och motgångar utan att bli sjuka och andra inte. För trots allt lever nästan alla av oss under samma villkor och samma stress och har samma möjligheter till val. Beror det på personlighetstyp, hur man förhåller sig till omvärlden? Jag undrar, jag påstår inte.
Gita

Alla är vi olika. För mig var det kombinationen av en orimlig arbetssituation på en sjuk arbetsplats och min egen personlighet.

Jag vet - numera - att jag tar för stort ansvar och skuldbelägger mig för mycket där andra lyckas skaka av sig. Jag väntade också för länge innan jag till slut bytte arbete. Jag var ung och entusiastisk och hoppades hela tiden att det skulle bli bättre. Jobbet i sig var ju meningsfullt och kollegorna trivdes jag med.

Jag kände mig misslyckad som inte verkade orka lika bra som alla andra. Att det var många mer än jag som blev sjuka tog jag liksom inte in.

Som någon skrev kör man ofta på tills det blir för sent - man passerar liksom en gräns när man inte längre kan tänka klart. Man bara fortsätter - tills någon stoppar en.

För min del slutade det med en rejäl krasch: orden försvann, minnet var som ett såll. Jag vinglade fram. osv osv. Lyssnade inte på min man som länge försökt få mig att stoppa. Tills slut blev jag hemskickad och på den vägen är det.

Så visst, man har ett egen ansvar. Men man har också en historia, en uppväxt som format den till den man är. Det är mitt ansvar att ta mig tillbaka. Men jag är trött på att känna mig skyldig - som om jag var en vekling som "gav upp".

Var du glad Gita, som klarat dig.

Kloka och modiga ord!

Fast jag vet inte riktigt om Gita är så brutal. Jag tycker att det låter väldigt klokt. Att arbeta mer än 40 tim/vecka är väl få arbetsgivare som tvingar en till. Att man även är en person som väldigt gärna vill ställa upp och hjälpa andra/vara aktiv och engagerar sig i sina medmänniskor innebär ju att man som människa måste se över hur mycket man egentligen har att investera. En person som har familj, heltidsarbete och även ska vara en "aktiv medmänniska" och aldrig säga nej skriver ju faktiskt på sin egen utbrändhet. Att kunna säga nej och prioritera är viktigt för att kunna klara av att vara en aktiv medmänniska. Finns ingen annan som kan bestämma att "nu får det vara nog".

Uppriktigt sagt så tycker jag att det är alldeles för mycket "se på mig vad bra jag är som aldrig säger nej". Det är helt vansinnigt och tänk vad dyrt det är för personen ifråga! Vi alla har ett ansvar, dels att flagga upp när man tycker en människa är ute på hal is och dels för att inte "igla" på en människa som aldrig säger nej. Likväl har personen ett eget vuxenansvar att säga nej.

Utifrån min erfarenhet tycker jag att arbetsgivare till mång och mycket faktiskt tar sitt ansvar och många har tillgång till företagshälsovård för stöd och hjälp. En arbetsgivare som tvingar sina anställda till orimliga arbetstiden (och bryter mot arbetsmiljölagen) bör snarast anmälas till arbetsmiljöverket. Trivs man inte finns ju ingen anledning att vara kvar och det kan ju bara den enskilde individen ta ansvar för och välja. Hur mycket är egentligen investerat i ens liv och har man investerat för mycket?

Kanske är jag hårdhudad, det mesta rinner av. Jag gör alltid så gott jag kan och det räcker långt och när det inte räcker så bryr jag mig inte särskilt mycket för jag har ju gjort mitt bästa. Sen har jag haft turen att ha haft en bra uppväxt med föräldrar som gjort mig medveten om mitt värde, ett bra äktenskap och bra stimulerande, utmanande och utvecklande jobb.
Kanske det är en förklaring? Att jag trots ett krävande heltidsarbete, tre barn i tät följd varav ett varit och fortfarande periodvis är svårt sjukt, inte blivit sjuk själv.
Gita

Håller med om att det är för mycket "se på mig...osv". Det är en konst att kunna säga nej och jag övar på den. Dilemmat när man hamnar i en pressad situation är att ens förmåga att fatta rationella beslut blir påverkad - det blir helt enkelt lättare att säga ja än nej..

Min arbetsgivare blev anmäld till arbetsmiljöverket, och stämd till vite. Jag var med och drev frågan. I egenskap av skyddsombud.

För min del handlade det inte om att bli tvingad att jobba si eller så många timmar. Skulle jag hinna med allt som skulle göras på ett bra sätt fick jag jobba dygnet runt och det skulle ändå inte räcka. Att aldrig räcka till tar hårt.

Jag jobbade som socialsekreterare - och tyckte att jag hade ett ansvar mot mina klienter. Tyckte också att om de nu stod ut med sina tuffa liv så skulle jag väl klara att jobba vidare.

Tycker inte det låter hårdhudat - snarare sunt!

*nickar igenkännande*

Antar att du inte investerar mer än vad du kan betala så det drabbar dig och dina nära. Förrutom att du gör ditt bästa (som du beskriver) inte tar på dig mer runtom dig än vad du orkar bära iform av hjälpa andra och kunna säga nej när det behövs. Eller har jag fel?

Eg så tror jag inte att du är hårdhudad alls. Du är bara dig själv.
Jag har också haft en bra uppväxt... ett bra äktenskap ... fyra fina barn
men mestadels inget jobb utanför hemmet.
Barn som varit allvarligt sjuka... alla fyra... och nu är jag själv i dödens väntrum
... fast där vet man ju aldrig när ens nummer ropas upp.
Kan ju komma ganska snart, men också dröja i mååånga år.

Ändå har jag inte drabbats av vare sig panikångest eller depression.

Jag har helt enkelt valt att se positivt på idag och framtiden.
Har svårt för att blicka bakåt ... Ser hellre allt spännande som väntar runt knuten.
Livet är ett spel med hög insats... så har jag fattat det som.
Och vad jag också förstått... så kommer ingen av oss levande härifrån.


Förlåt alla ni som mår dåligt. Detta blev lite OT.. men jag ville ändå berätta hur jag ser på saken.

Det är väl så att jag aldrig haft behovet att vara bäst, att klara allt. Jag tycker att det jag åstadkommer är bra nog ändå, sen har jag valt ett yrke som passar och verkligen intresserar mig.
Till Kryddan vill jag säga att du kanske har fel yrke, som socialsekreterare bör man nog inte ha problem med att sätta tydliga gränser varken för sig själv eller andra. Själv slulle jag t.ex. aldrig kunna tänka mig att arbeta inom vården, jag passar helt enkelt inte för den typen av jobb, det skulle nog gå åt skogen direkt.
Gita

Här är en till som nickar igenkännande!

Jag var så angagerad i allt och ville vara med överallt så jag såg inte vad som hände innan det var försent.

Good is enought

Ja det är förbannat vettigt

Men det är ju ett förhållningsätt till tillvaron som Du på något sätt valt, och visst beror mycket hur man väljer att förhålla sig. Att sen också göra som Du och acceptera de motgångar man inte kan påverka tror jag också betyder mycket för måendet. Livet är för kort för att slåss mot väderkvarnar och att gräma sig över verkliga och inbillade oförätter.
Gita

vissa människor är skörare än andra - svårare än så är det inte.


om det beror på ett genetiskt eller socialt arv - det kan man lämna därhän, det spelar ingen roll.

Tja, vad ska man säga. Försöker tro att du menade väl med den kommentaren.

Å andra sidan har jag 10 års yrkesliv bakom mig och jag tror inte att jag var dålig på mitt jobb. Och jag är inte gränsöverskridande i mitt sätt att arbeta med klienter.

Däremot var min person en dålig kombination med den arbetsmiljö som rådde. På en annan plats kanske det inte hade behövt ha blivit så. Nu var vi som sagt många som for illa. Flera som fortfarande inte är tillbaka i arbete.

Det jag egentligen hade tänkt skriva när jag - sömlös som vanligt - loggade in här, var ett lite tydligare svar på din fråga: "snarare en undran vad som gör att en del klarar av livets med- och motgångar utan att bli sjuka och andra inte. För trots allt lever nästan alla av oss under samma villkor och samma stress och har samma möjligheter till val. Beror det på personlighetstyp, hur man förhåller sig till omvärlden? Jag undrar, jag påstår inte."
[COLOR=red]
Ja, jag tror att det har att göra med vem man är, och vad man har med sig - och hur man förhåller sig till omvärlden.

Jag arbetar för att komma dithän du beskriver att du är: att göra mitt bästa och sedan vara nöjd. Jag har fått lära mig att jag hittills lagt för mycket av mitt värde i vad jag gör och att jag är en hård domare för mig själv. Jag har aldrig haft något behov av att vara bäst - som några av er uttrycker att det handlar om. Men jag har haft svårt att veta var gränsen för "bra nog" gått.
En otrygg uppväxt med våld och alkohol har också bidragit till att jag kanske är sårbarare.

Jag kan förstå att uttryck som att "man måste brinna för att bli utbränd" o.s.v kan uppfattas som provocerande. Jag har ju duktiga kollegor som inte blivit sjuka - och jag tror det handlar om att de kanske har mer av Gitas förhållningssätt och grund att stå på. Inte att de brinner mindre.

En del bidragande orsaker (när det gäller jobbsituation) som jag ser det.

- Stor arbetsmängd
- Höga kompetenskrav
- Dålig arbetstillfredsställelse (känsla av om utfört arbete lever upp till inre krav)
- Lite (inget?) inflytande och egenkontroll
- Små möjligheter att kunna förutsäga sin egen situation
- Avsaknad av klara mål och spelregler
- Ingen känsla av att någon ställer upp i krislägen
- Arbetsklimatet är inte öppet och tillåtande
- Kontrollerande chefer i stället för möjliggörande
- Små utvecklingsmöjligheter

Fast hur man än vrider och vänder så är det ju bara den enskilda individen som kan ta ansvar för sitt egna mående. Är det en dålig arbetsmiljö måste man ju fråga sig om man mår bra av att vara kvar eller om man skulle må bättre av att gå. Det är ju faktiskt inte den enskildes ansvar att ta på sig den dåliga arbetsmiljön och på något sätt försöka "räta upp den". den enskildes ansvar är att vara såpass "egoistisk" att ställa sig frågan om det är värt att vara kvar eller inte. Sedan kan man ju tycka att i det långa loppet ska ju en arbetsplats vara ett ställe där man ska kunna arbeta på och må bra men tyvärr måste man nog vara lite realist. Livet är inte alltid gott.

Jo, visst är det eget ansvar.
Ett av problemen tror jag är att den sortens personer som drabbas väldigt ofta är plikttrogna och lojala. Lider ganska länge i det tysta.
Sen kan ju också problemet vara att det kan vara svårt att få ett nytt jobb.
Det beror ju på vilken bransch man jobbar i.

Jag tror att man ska akta sig för att stoltsera med att man själv minsann orkar. Själv "behövde" jag väldigt lite sömn, orkade allt, var jätteengagerad i mitt jobb - också med tredje man inblandad, som jag ville ge det bästa - med en familj, som jag älskar o.s.v.

Jag blev inte utbränd i psykisk bemärkelse - fastän jag brann - men mitt immunförsvar kördes i botten och jag fick en livshotande och kronisk fysisk sjukdom i stället.

Var rädd om dig - du som har ett högt tempo! Man vet aldrig när kroppen fått nog! I mitt fall höll det i 30 år! Men det kan också räcka med 5 år.Det har jag sett på min arbetsplats.

Det verkar - om jag ser på min omgivning - som om folk som kan rycka på axlarna åt krav och brist på inflytande klarar hälsan bättre.

Först skulle jag vilja tacka Agneta för oerhört fina ord.Det kallar jag respekt från en som inte varit där!

Sen skulle jag vilja påstå att den som inte varit där, inte har en aning om hur den personen är, som hamnat där.

Själv fick jag till svar, när jag frågade min far, som är en oerhört stark personlighet, varför han inte ingrep,..... när jag som barn blev mobbad för mitt röda och smutsiga hår........mina föråldrade och smutsiga kläder......... för att jag ingen matsäck hade med mig på skolutflykten...........Men herre gud jänta! Du får väl skylla dig själv om du kände dig utanför!

Är det så ni som tycker att man har ett val också tycker?Är det faktiskt så att jag som 7-åring valde att vara vuxen och agera som ställföreträdande mamma för mina yngre syskon när mamma låg utslagen på sängen? Och att jag själv valde att forma mitt liv från det?

Några undranden från en Gillan som nyss landat

Väldigt konstig jämförelse. Var kom detta in i sammanhanget? Trodde det handlade om utbrändhet! Som barn har man väl inte så mycket att säga till om i denna vuxenvärld och självklart formar det oss som individer MEN jag hävdar att varje vuxen människa måste själv ta sitt ansvar och välja det liv som denne vill leva.

Du ska inte tro att du är den enda som haft det ganska jobbigt i början av livet, det är nog fler som har haft det men det som är viktigt är att se framåt. Jag vågar faktiskt skriva det jag gör för jag har befunnit mig deep down in shit och fattar att varken mitt arbete eller någon annan ska ta ansvar för mitt liv. Har även haft det struligt under uppväxten och det har format den jag är på gott och ont.

Jag är ledsen om du uppfattade mitt inlägg som en provokation, för det var inte min mening.

Trots det, tycker jag inte att min jämförelse är långsökt alls. Den man blir, formas för det mesta under väldigt unga år. Och för det mesta blir man stark, tom fruktansvärt stark. Och man klarar många gånger bra mycket mer än vad många andra skulle göra. Tack vare sin erfarenheter

Uppfattade inte alls det du skrev som en provokation, bara att det var väldigt konstigt. Du har ju själv ansvaret att utifrån dina erfarenheter gå vidare i livet. Vem skulle annars ha det ansvaret som vuxen individ? Arbetsplatsen? Andra medmänniskor? Samhället för övrigt? Jag tror inte det för den enda som kan välja är ju individen själv och det gör man utifrån sin egen ståndpunkt och erfarenhet där därigenom har man som vuxen möjlighet att kunna välja. Du lever väl inte som barn hela ditt liv, jag har då valt att INTE leva mig kvar i min barndom för den var inget att hurra för.

Intressant diskussion. Med en bra uppväxt, när det gäller familjen, men svårt mobbad i skolan, har jag efter många år nu blivit "sjukpensionär". Jag har slutligen kommit till den insikten att jag är en "skör" person. Jag har svårt att säga nej eftersom jag vill duga och vara lika bra som alla andra. Jag har alltid varit och är fortfarande en "vårdande" person som engagerar mig djupt i människor, både nära och främmande, har alltid haft en förmåga att vara positiv, allt ordnar sig, jag kan fixa, jag har koll men inte nu längre. Min sk förmåga har också gjort att jag har fått jobb som jag egentligen inte varit kvalificerad för och därför har måst arbeta dubbelt för att hänga med. Jag började inom sjukvården och älskade jobbet med patienterna men mådde så dåligt för den undermåliga (ingen kritik mot sjukvårdspersonal, snarare mot hur vården ser ut) tillvaro de behövde stå ut med (långvården) så att jag fick magsår. Bytte bransch och sedan rullade allt på. De sista åren hade jag chefer som i allt tyckte att var och en skulle tänka själv och själv ta initiativ, det fanns INGA spelregler alls! Eftersom jag är så rädd att göra fel så fungerar jag inte under sådana premisser. Då hade jag de senaste 10 åren haft ökad värk dels pga skada i ryggen men också pga stress. Åtskilliga operationer, dödsfall i familjen, totalt ansvar för familj och hem (fd maken var företagare och aldrig hemma) och slutligen en depression fick mig att rasa ihop. Tunnelseende, yrsel, svettningar, sömnbrist, hjärtklappning, oförmåga att förstå vad folk omkring mig sa, kom inte ihåg vart jag skulle eller varför jag hade gått ut, mindes inte var någonting var eller vad jag sagt och tusen andra konstiga upplevelser. Och så ständig värk och smärta.
Det är 9 år sedan och efter det har jag jobbat tillfälligt, mest varit arbetslös (har bara utbildning inom vården) och sjukskriven. Hela tiden har jag trott att jag skulle kunna komma tillbaka och varit helt blind för hur jag mått. Tills en kvinna på arbetsförmedlingen sa till mig att du kan ju inte jobba heltid med din sjukdom, då har du ju inget liv utanför jobbet! De sista åren jag jobbade innebar nämligen långa resor och när jag väl kom hem så fick jag gå direkt och lägga mig eftersom jag inte orkade stå på benen längre.
Efter utredningar som tagit 4 år har slutligen FK kommit fram till att jag inte ska jobba, främst för att psykiatrikern konstaterade att jag var för skör och inte klarade krav och press.
Jag mår bra när jag är hemma och själv kan styra min tid. Är värken för jävlig kan jag göra ingenting och är jag bättre kan jag pyssla med diverse saker. Visserligen klarar jag inte tungt fysiskt arbete och blir snabbt uttröttad men jag kan själv välja om jag vill bli utmattad eller inte. Och ibland väljer jag att storstäda fast hela familjen skäller på mig för att jag gör allting själv, bara för att jag VILL klara av det. Med en förstående och tålmodig man och dito barn så mår jag idag ganska hyfsat. Men jag måste hela tiden välja om jag ska säga ja eller nej till saker och vissa saker kan man inte säga nej till, även om man skulle vilja. Men jag vet också idag att jag ÄR sjuk och det ÄR ok att jag inte kan, jag behöver inte skämmas.
Jag menar inte att beklaga mig för jag tycker jag har ett bra liv! Men det finns många skäl till att människor "går i väggen" och JAG tycker inte att det är så enkelt att säga att det bara är att välja och säga je eller nej för vissa av oss KAN inte det och vi är inte sämre för det.
Ursäkta det långa inlägget...

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska svara på ditt inlägg. Tycker bara att det är så sorgligt att vi medmänniskor har så svårt att sätta oss in i varandras situation.

För 20-år sen hade jag kanske hållt med Gita............för 15-år sen hade jag kanske hållt med dig..................I dag litar jag bara på mig själv.....och mina egna känslor



Ps. En stor kram till dig Helen i Skåne för det sista stycket som börjar med att ......."Jag mår bra.....................

Men vad är det som gör att du upplever att jag har svårt att sätta mig in i andras situation? Kanske det är så att jag vet alltför väl hur det är att hamna i en situation där situationen är mycket farlig för ens eget liv och hälsa. Det som är viktigt är väl att man vet att man som vuxen har ett val. Och för att kunna komma vidare i livet och börja må bra är det viktigt att veta om det. Jag är ingen kallhamrad människa som tror att livet går på en rak räls, däremot vet jag att det är mitt alldeles egna ansvar att ta hand om mig och mitt liv.

Men vem ska välja åt dig då och vem har valt att du börjar må bättre och bättre samt försöker se livet ur ett annat perspektiv?

Det handlar ju inte om att man är sämre eller bättre människa. den diskussionen har jag svårt att få in i sammanhanget.

Ja, det var bra skrivet
Jag har en tidningsartikel med rubriken:
"Var snäll och försök förstå att även om jag är sjuk, så är jag fortfarande människa".

Givetvis på tok för lång för att jag ska kunna sitta och skriva av den här, men rubriken talar för sig själv kanske?

Jag tror inte alls att du har svårt att sätta dig in i andras situationer, men du och jag kanske inte pratar samma språk? Du säger fortfarande att man som vuxen vet att man har ett val! Men , tänk om du inte har det då?!?

Tänk om du plötsligt ser dig själv i spegeln och inte har en aning om vem det är du ser?!
Tänk om du öppnar kylskåpsdörren, och ser en massa mat, men du har ingen aning om vem som stoppat in den?
Har du valt det?!

Ja jag är helt övertygad om att vi talar helt olika språk faktiskt. Jag får den uppfattningen om att du talar om ett akut dåligt mående och då har det väl gått ganska så långt och det är väl det som de flesta vill försöka undvika.

Jag tror ärligt talat att vi inte ens befinner oss på samma planet i denna diskussion och jag väljer därför att lägga ner diskussionen.