Utmattningssyndrom, För den som vill fördjupa sig Alternativ

[Christa]

Lägger ut denna länk ifall någon är intresserad av fördjupa sig i ämnet.

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2...2003-123-18.htm

[Helen i Skåne]

Intressant diskussion. Med en bra uppväxt, när det gäller familjen, men svårt mobbad i skolan, har jag efter många år nu blivit "sjukpensionär". Jag har slutligen kommit till den insikten att jag är en "skör" person. Jag har svårt att säga nej eftersom jag vill duga och vara lika bra som alla andra. Jag har alltid varit och är fortfarande en "vårdande" person som engagerar mig djupt i människor, både nära och främmande, har alltid haft en förmåga att vara positiv, allt ordnar sig, jag kan fixa, jag har koll men inte nu längre. Min sk förmåga har också gjort att jag har fått jobb som jag egentligen inte varit kvalificerad för och därför har måst arbeta dubbelt för att hänga med. Jag började inom sjukvården och älskade jobbet med patienterna men mådde så dåligt för den undermåliga (ingen kritik mot sjukvårdspersonal, snarare mot hur vården ser ut) tillvaro de behövde stå ut med (långvården) så att jag fick magsår. Bytte bransch och sedan rullade allt på. De sista åren hade jag chefer som i allt tyckte att var och en skulle tänka själv och själv ta initiativ, det fanns INGA spelregler alls! Eftersom jag är så rädd att göra fel så fungerar jag inte under sådana premisser. Då hade jag de senaste 10 åren haft ökad värk dels pga skada i ryggen men också pga stress. Åtskilliga operationer, dödsfall i familjen, totalt ansvar för familj och hem (fd maken var företagare och aldrig hemma) och slutligen en depression fick mig att rasa ihop. Tunnelseende, yrsel, svettningar, sömnbrist, hjärtklappning, oförmåga att förstå vad folk omkring mig sa, kom inte ihåg vart jag skulle eller varför jag hade gått ut, mindes inte var någonting var eller vad jag sagt och tusen andra konstiga upplevelser. Och så ständig värk och smärta.
Det är 9 år sedan och efter det har jag jobbat tillfälligt, mest varit arbetslös (har bara utbildning inom vården) och sjukskriven. Hela tiden har jag trott att jag skulle kunna komma tillbaka och varit helt blind för hur jag mått. Tills en kvinna på arbetsförmedlingen sa till mig att du kan ju inte jobba heltid med din sjukdom, då har du ju inget liv utanför jobbet! De sista åren jag jobbade innebar nämligen långa resor och när jag väl kom hem så fick jag gå direkt och lägga mig eftersom jag inte orkade stå på benen längre.
Efter utredningar som tagit 4 år har slutligen FK kommit fram till att jag inte ska jobba, främst för att psykiatrikern konstaterade att jag var för skör och inte klarade krav och press.
Jag mår bra när jag är hemma och själv kan styra min tid. Är värken för jävlig kan jag göra ingenting och är jag bättre kan jag pyssla med diverse saker. Visserligen klarar jag inte tungt fysiskt arbete och blir snabbt uttröttad men jag kan själv välja om jag vill bli utmattad eller inte. Och ibland väljer jag att storstäda fast hela familjen skäller på mig för att jag gör allting själv, bara för att jag VILL klara av det. Med en förstående och tålmodig man och dito barn så mår jag idag ganska hyfsat. Men jag måste hela tiden välja om jag ska säga ja eller nej till saker och vissa saker kan man inte säga nej till, även om man skulle vilja. Men jag vet också idag att jag ÄR sjuk och det ÄR ok att jag inte kan, jag behöver inte skämmas.
Jag menar inte att beklaga mig för jag tycker jag har ett bra liv! Men det finns många skäl till att människor "går i väggen" och JAG tycker inte att det är så enkelt att säga att det bara är att välja och säga je eller nej för vissa av oss KAN inte det och vi är inte sämre för det.
Ursäkta det långa inlägget...