Min sambo, sedan 24 år och som nu är 68 år har alltid varit en arbetsmyra.
Han arbetar ff 10-14 timmar per dag, gärna lördag och söndag med.
Han har max 1 veckas semester/år och sällan alla dagar i följd.
Mornarna börjar han med en timmes hård gymnastik och styrketräning, därefter en timmes promenad i ur och skur, sedan stadig frukost och alltid 2 gr c-vitamin.
Han har toppvärden, stark som en oxe och har aldrig varit sjuk en enda dag, inte ens förkyld, så länge jag känt honom.
Att arbeta är hans liv, jag har en känsla av att den dagen han inte orkar, då dör han.
Talar man med honom om utbrändhet så fattar han ingenting, för det kan han inte ens föreställa sig att man kan bli.
Hans far var likadan så det är nog genetiskt och själv blir jag trött bara av att se hur han håller på
Det är tur att jag älskar att vara ensam (det gjorde inte hans fd) så det stör mej inte att han alltid jobbar, men det stör mej att han inte kan inse att han är ganska ensam om att vara som han är.
Jag har sett människors liv gå i spillror genom att de "gått in iväggen" unga människor som aldrig repat sig och det är så tragiskt att det ska behöva vara så.
Man måste se till både kropp och själ, de går nämligen hand i hand.
Utmattningssyndrom, För den som vill fördjupa sig
14-02-2007, 08:44
