CITAT (Reserv @ 18-02-2007, 16:51)
När man inte lärt sig ordet nej är det lätt att man inte ens märker faran komma smygande.....man behöver inte springa in i den berömda väggen i 180 knyck, man kan lika gärna pressas långsamt mot väggen samtidigt som man är fullt upptagen med att....visst fixar jag tre smörgåstårtor till i övermorron, inga problem....visst lagar jag dom där brallorna tills i morron, inga problem......visst ställer jag upp och kör en nonstopresa på 120 mil, inga problem........visst kan jag tvätta fem maskiner och torka dom med hårtorken

typ för att det ska hinna torka, inga problem.......visst kan jag göra si, inga problem....visst kan jag göra så, inga problem...

sen sitter man som naglad vid väggen

tårarna rinne, man vet inte varför, nåt stramar om bröstkorgen, man får inte åt sig andan....hjärtat rusar, svimmningskänslor, illlamående.......och vart tog det goda minnet vägen????

Man känner sig helt tilt i huvet.....Jag älskar mina barn, skulle kunna tvätta 10 maskiner över en helg. För en stackars lidande valps skull så visst ställer jag upp och kör 120 mil nonstop. För en nära väns son så visst ställer jag upp och handsyr byxbaken för -det är bara Janne som kan sy så det inte syns...

Jag försöker verkligen att finnas för alla, ställa upp för alla....men nån gång finns det ingen kraft kvar, och det jag sörjer mest av allt idag är att jag inte kan hjälpa andra....jag är juh inte ens tillräcklig för mig själv,
precis så är det
när man sedan har
egna bekymmer samtidigt, som man inte kan styra är det lätt hänt att det blir väggen i 180 knyck.