Klagan öven en trädgård, ...eller är jag bara lat? Alternativ

[Bee]

Nu skall jag bekänna färg. Det här är en lång post!

Jag har haft min lilla, numera rätt så vanvårdade, trädgård i snart 27 år. I början kunde vi inget. Då sa sa en granne för att trösta oss att "oroa er inte, trädgårdsintresset kommer med tiden". Vi väntar fortfarande på Det Stora Intresset! På senare år har vi läst och hört att trädgårdsarbete är en terapi. Terapi för vad frågar vi oss. Jag säger vi/oss för intresset för trädgårdsarbete är om möjligt lägre hos maken än hos mig med undantag för rosorna, dom gillar han. Sen klipper han gräset också.
Det är omvårdnanden som är problemet för oss båda. Ingen av oss gillar att gräva eller rensa ogräs mm underhåll.
Gräsmattan är en katastrof men mossa är också grönt och ögontrösten är vacker men den försvinner ju vid klippning. Brunörten är ju vackert lila men försvinner också vid klippning. Läkebladen är ett elände. Maskrosorna avskyr jag!
Numera har jag gett upp hoppet om annueller, det får vara perenner.
Så här är det: varje gång jag gjort praktiska försök att förverkliga mitt (faktiskt rätt stora) teoretiska trädgårdsintresse så har det stupat på alla odjur som äter upp och förstör. Små odjur. Såna som kryper, ålar, flyger. Krälar. Droppen kom häromåret då dom äckliga mördarsniglarna etablerade sig här. Nu kan man inte ens gå barfota i gräset
Sen är det så att på våren skall väldigt mycket göras utomhus och så håller man på fram till semestern. När den är slut - ja då är det ajöss med trädgården också. Då dalar intresset som en gråsten. Egentligen hade det varit bättre med en båt! Hm.

Tja, ovanstående eländesbeskrivning är ett av skälen till att jag hänger här på Odla. Jag tänkte som så att jag kanske kunde bli inspirerad till lite mer ansträngning om jag är omgiven av sådana människor som tycker det är kul med trädgård.

Och ni har nästan lyckats!
- I år skall jag göra slag i saken och ta hem någon som kan ta bort det fula halvdöda plommonträdet tex.
- Jag skall gräva bort två tredjedelar av Napoleons knappar som spridit sig över alla bräddar.
- Jag skall gräva upp runt svartavinbärsbusken så inte gräset klänger så mycket i den.
- Rosenrabatten skall rensas och göras fin. Lavendeln som står i samma rabatt skall ansas (ok, det brukar jag göra, jag gillar lavendel)
- Jag skall äta upp all kirskål som hotar att kväva bondpionen och den gula Lucia-rosen.
- Jag skall flytta på buskpionen och kraftigt beskära min vinteriberis (min ögonsten, kommer från en fröpåse 1983).

Jag har insett att jorden (mer lera än jord) betyder mer än zonen (det påstås vara Zon 2 här - pyttsan, det är minst 5 så som det blåser runt knutarna här med saltblandad luft). Skall försöka ta hänsyn till det om jag nu köper nya växter

Nu förstår ni varför jag är här. Och jag tänker bli kvar. Jag lär mig men jag har föga att lära ut!

[olgak]

Hahaha. Tack för din ärlighet! Nej jag känner inte igen mig . För mig är det ren meditation, och jag älskar att gå och plocka, vattna och umgås med mina plantor. Särskilt vattna gillar jag, jag ställer en spridare som får stå ett par timmar (lågt tryck) och sen går jag ner och flyttar den till nästa rabattavsnitt (bor i hyreshus). Lukterna, och fukten, och blommorna som jag liksom föreställer mig tackar för uppmärksamheten, lovely.

Du påminner mig lite om mina föräldrar, som har en stor trädgård (och lerjord!). Men de har inte kommit på att gå till odla för att få inspiration än.

Jag vet inte riktigt vad boten kan vara på trädgårdstristess . Men på något vis måste det ju handla om att hitta sysslor som man trivs med, som man gör inte bara för att få ett resultat, utan för den sköna känslan. Om jag hade lerjord skulle jag göra en del planteringar på höjden, alltså göra ny jord ovanpå marken med lasagne-metoden (lager på lager med organiskt material som multnar i sin egen takt och man fyller på allteftersom). Det är ju så härligt med svart fuktig mylla, jag tycker också att lerjord är trist! Det är också så lätt att rensa ogräs i sådana odlingar där man tillämpar lasagne-principen.


Pioner verkar ju kunna trivas hemskt bra i lerjord (i a f hos mina föräldrar), och det är ju en växt som inte kräver mycket skötsel när den väl etablerat sig, utan bara delar med sig, och som dessutom har ett fint bladverk.

Det låter jobbigt med kirskål. Jag har fördelen att ha VÄLDIGT bra KANTER kring alla planteringar (igen - hyreshus!) och det gör att det där inväxningsproblemet som många privata trädgårdar har, det slipper vi. Så har du möjlighet att satsa på kanter, så gör det. Rejäla doningar som håller de ovälkomna växterna utanför.


Om du är lagd åt det andliga hållet, så läste jag precis om en som säger att alla växter har små feér som "skyddsänglar". Särskilt blommande växter får mycket uppmärksamhet av dessa små varelser, enligt den här personen (Doreen Virtue). Så den tanken kan ju vara lite inspirerande!