Hannele!
Håller med till 100%.
Vill inte heller ha någon gravplats som mina ev. sörjande efterlevande skall känna sig tvungna att besöka. Besöker själv heller inte någon grav för att känna närhet eller dylikt. Människornas ande/själ/minne är för mig där de verkade. Ex.vis morfar snickrade nästan jämt i snickarbo'n, där finns han för mig.
Skänker hellre en enkel blomma (eller en burk sylt, en utläst bok, en vänlig tanke etc.) idag än ger en jättekrans vid begravningen. Har sett åtskilliga kistor näst intill dränkta av vackra blommor, och vet att personen ifråga setat glömd dag efter dag. En och en av dessa blommor i livet...
Nu får jag kanske huka mig.