|
För mig som är född på bonnlandet så känns traditionen med allhelgona viktigare.
När man begravde sin anhöriga hade man sitt sorgeår. Inte till den betydelsen av att man inte fick ha roligt under ett år som det kan vara i vissa kulturer. Snarare som att det var första julen, påsken , födelsedagen utan den person man höll kär. När man mist en anhörig på hösten så fasar man för den första julen "utan".
Efter det förstår man att man kan gå vidare och jul, påsk och midsommar kan bli precis som förut.
En milstolpe i sorgeåret var gudtjänsten vid allhelgona. Det tändes ljus under gudstjänsten för de som gått bort under året. Fanns det familjemedlemmar närvarande så bar de ut ljuset till kyrkogården. Annars bar någon av kyrkans personal den avlidne församlingsbons ljus. Det avslutate sorgeåret på ett fint sätt så att man hade ro att gå vidare.
Det var alltid en hederssak att finnas för sina nära minne vid denna gudstjänst. Själv har jag långt hem. Vet att min bror sköter om mina föräldrars grav så fint. Jag går ändå till kyrkogården på allhelgona.
Dels för att erbjuda avflyttade vänner samma service som min bror gör för mig, dels för att det känns som en aktiv hederhandling för mina föräldrar även om det är på fel kyrkogård.
Det borde var två separata dagar för hallowen och allhelgona. Hållas isär bättre helt enkelt. Dessutom borde barnen lära sig att bus eller godis bara gäller en kväll. Inte en hel vecka och definitivt inte med att kasta ägg på husfasaden hos de som inte anammat den amerikanska traditionen.
Visst kan vi hålla på och respektera gamla traditioner samtidigt som vi skaffar nya. Men lite kritiska till hur vi genomför de nya kan vi också vara.
Att möta ett utklätt självlysande benrangel på kyrkogården när man gått dit för att tända ett ljus för sin anhörige är kanske inte den upplevelse man ville ha.
Samtidigt kan de skötsamma busfröna som kommer och ringer på dörren vara riktigt charmiga
|
alla helgona tankar
23-10-2003, 14:08
