Nordica är oerhört härdig, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att den kommer igång tidigt på våren. (Fast nu är det verkligen på tiden…) Jag vet att det finns Riesling i Sydsverige, men även om den överlever milda vintrar ska den också hinna mogna. Det ”ädlaste” jag själv odlat är Frankenthaler, men den frös ihjäl på balkongen häromåret. Sen är naturligtvis Rondo och Léon Millot i någon mening ”ädla” vinsorter även om båda är hybrider av V. vinifera och V. amurensis (Rondo), resp. V. vinifera, V. riparia och V. rupestris (Léon Millot). Sen har jag en ädel men okänd röd bordsdruva; när jag passerar butikens fruktdisk spanar jag alltid efter druvklasar där man lämnat kvar en rejäl bit förvedad kvist som duger till stickling. I grannens kalla skafferifönster har jag ställt en sådan övervintrad vinranka från antingen Italien eller Sydafrika. (Den skulle inte klara svenskt klimat.) Vin kan ympas med samma metoder som äpple, men mina blygsamma försök är s. k. ”nurse grafting”, dvs en vanlig snedskuren skarvymp som tejpas ihop. Viktigt är att det finns minst en knopp under jord på både över- och underdelen, eftersom rötterna bildas där. Några fackböcker föreslår att ympen sätts dit med häftklammer. Den ska ju bara fungera tills den svårrotade överdelen hunnit slå rot. Jag är alltså ingen auktoritet på ympning (heller) utan gör experimentet för första gången. Plantskolor som levererar i stor skala till utländska vingårdar passar på att ympa orotade sticklingar. Som rotstock används V. labrusca som tål vinlusen, annars skulle ädelveden snart dö på egna rötter. Metoden är oftast ”Omegaymp”, där man stansar ut en ”pusselbit” som liknar den grekiska bokstaven Omega. Det blir som han- och honhylsor som passar i varandra och täcks med vax. Medan skarven växer samman, bildas rötter nertill.
|