Skillsmässa? Alternativ

[Sage]

Visst trädgårdsintresse gjorde att jag loggade in här för något år sedan. Har inte tid att chatta, gjorde det mer för några år sedan, då jag hade mer tid. Just idag tänkte jag slänga ut en fråga ut i anonymiteten.

Hur gör man om man funderar på skillsmässa?

Min man är sjukpensionär och jag arbetar 75 % inom ett låglöneyrke. Vi träffades för 7 år sedan och jag flyttade ganska snart in i hans lägenhet. Jag var ung och arbetslös då. Det var svårt att hitta en lägenhet i storstaden, så jag fick mannen och någonstans att bo. Vi var kära, hade dålig ekonomi, men det brydde vi oss inte så mycket om. Levde för dagen. Så småningom fick jag fast anställning. Så kom detta med ombildningen, först var vi emot bostadsrätt och nedmonteringen av hyresrätter. Men när de flesta grannarna röstade för så hängde vi på. Min pappa var tvungen att stå med på kontraktet som borgenär.

Nu är relationen på sparlåga och jag skulle behöva få vara mer för mig själv. Räcker inte till. Känner skuldkänslor för att jag inte kan älska honom på samma sätt fast han mår dåligt och har hamnat i depression.

Grubblar över hur det skulle gå till att skiljas. Han kan inte köpa sig ur lägenheten trots att det var hans lägenhet från början. Är det enda lösningen att vi tillsammans säljer lägenheten och sedan hittar var sitt boende? Det blir ju dessutom ett dubbelt trauma om han varken klarar skilsmässa eller att flytta till en annan lägenhet. Möjligen kunde han be sin bror, som jobbar, om hjälp.

Känner att jag sitter fast. Det enda jag möjligen kunde göra för min egen skull är att hitta någon liten billig hyresrätt utan dush, typ... för att få ha en fristad. Så får jag fortsätta att betala hyran och alla räkningarna hemma.

/Anonyma

[Farbror Blå]

Om jag är någon att ge råd vet jag väl inte..

Livet måste vara på bådas villkor.
Om du känner att du inte klarar livet som det är idag, så måste du ju snabbt få en förändring innan du kokar över/går i väggen. Så är det bara.
Sen om svågern kan hjälpa dej, föräldrar, sjukvården eller om ni hele enkelt måste separera och sälja, det kommer att lösa sej ändå!! Ofta tror man att allt ska vara så svårt att lösa att man inte ens försöker och då hinner man bli rejält osams också om det vill sej illa.

[Bee]

Om jag är någon att ge råd vet jag väl inte..

Livet måste vara på bådas villkor.

Det där var nog det bästa rådet! Jag har gått igenom två skilsmässor och är det något jag lärt mig så är det just det som Farbror Blå säger - det måste vara på bådas villkor. Ni har lika stor rätt att vara där ni är och tycka det ni gör. Och ni har samma skyldighet att respektera detta!

Vare sig ni är gifta eller inte så tänk över budskapet "bären varandras bördor". Jag låter mossig och gammal men egentligen är det väldigt praktiskt. Tänk över om det är värt allt besvär att flytta isär. Är man riktiga ovänner eller om det förekommer våld - ja då SKALL man flytta isär. Annars tycker jag att man skall tänka sig för j*****t noga. En typ av "balansräkning" rekommenderas!

[Maria_z5]

Det där var nog det bästa rådet! Jag har gått igenom två skilsmässor och är det något jag lärt mig så är det just det som Farbror Blå säger - det måste vara på bådas villkor. Ni har lika stor rätt att vara där ni är och tycka det ni gör. Och ni har samma skyldighet att respektera detta!

Vare sig ni är gifta eller inte så tänk över budskapet "bären varandras bördor". Jag låter mossig och gammal men egentligen är det väldigt praktiskt. Tänk över om det är värt allt besvär att flytta isär. Är man riktiga ovänner eller om det förekommer våld - ja då SKALL man flytta isär. Annars tycker jag att man skall tänka sig för j*****t noga. En typ av "balansräkning" rekommenderas!

Jag håller med Bee.

Jag tycker att man alltför lättvindigt säger "tänk på dig själv" och rekommenderar att man ska dela på sig.

Jag tycker att man ska hålla ihop, äktenskapslöftena är ju faktiskt att man ska stanna hos varann i dåliga tider liksom i goda.
Visst kan jag förstå att det är svårt när han inte är sig själv men någonstans därinne i hans egen svårighet finns den mannen du en gång föll för.
Jag var ihop med en kille för länge sedan som gick ner i en djup depression även om jag inte visste det då.
Han förändrades så mycket mentalt att jag inte kände igen honom och han slutade äta och tvätta sig plus att han blev väldigt kontrollerande och våldtog mig regelmässigt när jag inte kom hem direkt efter jobbet. Den killen lämnade jag även om han aldrig slog mig utan "bara" pinkade revir. Han förstörde mitt förtroende för honom och det gjorde situationen ohållbar.
Övergrepp kan man inte stanna kvar i varken fysiska eller psykiska.

Det är så lätt att när man är nykär säga att man alltid ska vara tillsammans det är en annan sak att verkligen vara det.
Vi kan inte vara jättekära hela tiden, ibland kanske man inte ens tycker om den man lever med av olika skäl men konsten att leva tillsammans är just den att klara av att hålla ihop trots svårigheter.

Jag vill inte säga gör så här för jag vet inte din situation men tänk ett par varv extra och vänd dig t ex till din kyrka där de har familjerådgivning och själavård. Det brukar gå snabbare än att gå via vårdcentralen.
Där kommer du inte heller att få råd färgade av våra erfarenheter utan råd utifrån din specifika situation.
Om det känns för tungt för dig kan du också rina psykakuten för att få råd om hur du ska klara dig själv i detta och kanske vore det dags att sjukskriva dig en vecka för att få tid att hämta kraft igenför det ÄR tungt att leva som du gör.

Hoppas att jag kunnat bidra i röran,

/Maria